Jag låter det här inlägget tala för sig självt. Hittade en debatt på internet där en ex-mormon skrivit att om en har några frågor kring religionen så svarar han mer än gärna på frågorna då han varit medlem i 14 år innan han gick ur och kan därför en hel del om religionen.
Såklart känner jag igen mig i detta och är väldigt engagerad i att öppna upp tankarna på människor, speciellt kring mormonismen. Då jag vet vilken skada den gör.
Nåväl. Inlägget talar för sig självt. Tilläggas ska också att jag vet mycket väl vem Peter Eriksson från Kristianstad är eftersom jag och min familj åkte till Kristianstad kyrka regelbundet när jag var liten och jag har därför träffat honom och pratat med honom många gånger. Både i kyrkan och på middag hemma hos honom tillsammans med min familj. Suck, världen är liten.
Jag börjar med vad ex-mormonen skrev och sedan fortsätter debatten då Peter har fått syn på inlägget.
Håll tillgodo!
"10.aug.2009, kl.21:40
Hej!
Jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonkyrkan) i nästan 14 år innan jag upptäckte att den var helt osann och att det handlar om en religiös sekt. Utan att vilja skryta så är jag förmodligen en av de mest kunniga i Sverige angående mormonism. Vill någon fråga ngt så finns jag till hands.
MVH"
Inlägg från Peter:
"30.dec.2009, kl.22:23
tänkvärt och positivt om mormoner
Jag svarar fast jag är en aktiv mormon. Tänk så här;
Mormoner tror på evigt äktenskap mellan en man och kvinna och tror på en evig familj. I templet kan man gifta sig med varandra för evigt(inte tills dess döden skiljer) och kyrkans viktigaste uppgift är att stärka detta förhållande mellan familjemedlemmarna. Är detta hemskt?
Mormoner tror att vi alla är Guds barn då vi bodde hos honom innan vi föddes till jorden. Att dö innebär så småningom att vi kan komma tillbaka till våra himmelska föräldrar(ja vi tror att Gud är en man och att han har en evig hustru). Är detta hemskt?
Vi tror på att leva ett moraliskt liv, att vänta med sex tills man gifter sig, att inte dricka alkohol eller röka, att leva ett hälsosamt liv. Kyrkans ungdomar har härliga aktiviteter(se bolliaden.se)som jag har varit på många gånger och jag kan säga dig med tårar i ögonen, det finns inget bättre...Ungdomar träffas, idrottar, utbildar sig inom olika teman, har dans, uppvisningar av talanger och samtidigt en hög moral, ingen alkohol, ingen dåligt bara bra saker. Detta är fantastiskt. Är detta något dåligt?? (jag känner itne dig men jag skulle vilja se dig vara med på en bolliad och titta lite på dessa ungdomar och de värderingar som finns och gemenskap, det finns inget bättre..)
Mormoner tror mer än andra kristna, på levande profeter, andra skrifter än Bibeln(Mormons bok, en uppteckning som handlar om en del av indianernas förfäder och Kristi besök till dem). Tack vare detta "vet" en mormon att det är sant och vi känner oss glada på att det finns en mening med livet i ett evigt perspektiv. Mina barn känner trygghet i att vi är en evig familj, vad är fel med det????
Ja jag hoppas du fick några tankar med dig och jag kan garantera dig att det finns inget ont i kyrkan som sådan även om din vän försöker säga det till dig. VAR ISTÄLLET GLAD ÖVER MÖJLIGHETEN ATT LÄRA KÄNNA DESSA FINA MÄNNISKOR SOM TROR LITE MER ÄN ANDRA KRISTNA OCH BLIR DÄRFÖR HATADE AV DE SOM SÄGER SIG VARA KRISTNA (SOM DIN "VÄN" SOM FÖRSÖKER RÄDDA DIG FRÅN DESSA HEMSKA MORMONER)
Peter Eriksson, kristianstad"
Ännu ett från Peter:
"30.dec.2009, kl.22:04
Är det du Leif Erlingsson
Kan du mer än Bo G Wennerlund?? Han har varit medlem mycket längre än dig, han har haft de flesta ämbeten man kan ha, han har varit mycket aktiv tempelbesökare och tempelpresident. Vet du mer än honom??
Han är lycklig, frisk trots sin ålder och mycket engagerad inom evangeliet. Han är också en fin. ärlig människa så vad vill du bevisa?? Du kan inte bevisa något då andliga frågor kräver andliga svar.
Peter Eriksson kristianstad"
Ni ska även veta att jag precis innan jag hittade den här debatten var inne på en annan debatt där just Leif Erlingsson som gått ur kyrkan med familj skrivit en förklaring på varför han gått ur. Jag vet också vem Bo G Wennerlund är och jag har säkert träffat honom utan att komma ihåg det då mina föräldrar känner även honom. Bo är alltså högt uppsatt i kyrkan.
Till sist avslutar jag med vad "ex-mormonen" svarade på detta bisarra, påhoppande och aggressiva inlägg från Peter.
"31.dec.2009, kl.00:18
Magnus Ifver
Nej jag är inte Leif Erlingsson. Jag heter Magnus Ifver 36 år från Borlänge. Bo G Wennerlund känner jag till och han är alldeles säkert än god människa vilket de flesta mormoner är. Han kan mycket om mormonism är jag alldeles säker på. Det handlar dock inte att "kunna mest". Du har helt fel att det inte går att motbevisa mormonism. Det finns flera tusen sätt att bevisa det på.
Allt gott!"
Jag får så ont i magen av det här och blir så illa till mods då jag själv är en ex-mormon att jag måste gå ut och ta en cigg och sen sova. En blir verkligen mörkrädd för mindre. Tack, hej.
/En stolt överlevare av mormonerna.
tisdag 16 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
Farmor.
När jag startade den här bloggen så gjorde jag det för min egen skull och för att ge folk ett nytt sätt att tänka och se saker. En ny möjlighet till förändring helt enkelt. Jag lovade mig själv att inte skriva alltför personligt och alltid ta in det samhällskritiska i mina texter.
Ikväll tänker jag dock skriva om min farmor. Om tryggheten, storheten och kärleken. Någon högst personlig. Hur lyckligt lottad en är som har en sån när och kär människa i livet. Att dela minnen med, att växa med, att lära av, att finna trygghet hos, att finna styrka hos. Hur vi kan sitta och prata i timmar och timmar ända till halv tre på natten om allt. Svåra som lätta. Hur vi kan bearbeta och förstå historia och nutid tillsammans. Hur vi bygger upp varandra och förstår allt som har varit och allt som är. Att få perspektiv.
Jag tänker på hur otroligt värdefull hon är. Hur livsviktigt det är att ha någon som förstår mitt i allt kaos. Hur det kan vara på liv och död att ha en sådan människa hos sig i disfunktionella sammanhang, uppväxter och relationer. Hur det kan ta år och dagar att förstå det hon alltid har pratat om och förstå att hon har rätt. Och lättnaden när den insikten sakta faller på plats i en. Det borde vara lag att ha en sån människa i sitt liv.
Så himla många som kämpar sig igenom sitt liv på alla plan. Med pengar, mat, psyke, hälsa, missbruk, diskriminering, våld, fanatism, övergrepp och allt därimellan. Och så himla många människor som tar sig igenom livet utan den där andningspausen som jag har hos min farmor. Så många som tar sig igenom den hårda verkligheten helt själva. Hur går det till? Ni har all min respekt som klarar av det. Ni är starkare än Pippi Långstrump världens starkaste kvinna och ni förtjänar all respekt och all hjälp ni behöver. För det är inte lätt. Det har jag redan som en 23 år gammal kvinna fått uppleva.
Jag blir en ny människa när jag är hos min farmor. Hos henne finns styrkan och hoppet och kärleken. Hon är min längsta bästa vän. Och en så högt älskad av en liten vilsen tjej som blir varm i hela hjärtat av hennes trallande och vislande i köket. Som blir klok av hennes erfarna stora ord och erfarenheter. Hennes kunskap. Hennes nyfikenhet och engagemang. Hon är den perfekta blandningen med det största hjärtat.
Jag vill bli som min farmor när jag blir gammal.
Ikväll tänker jag dock skriva om min farmor. Om tryggheten, storheten och kärleken. Någon högst personlig. Hur lyckligt lottad en är som har en sån när och kär människa i livet. Att dela minnen med, att växa med, att lära av, att finna trygghet hos, att finna styrka hos. Hur vi kan sitta och prata i timmar och timmar ända till halv tre på natten om allt. Svåra som lätta. Hur vi kan bearbeta och förstå historia och nutid tillsammans. Hur vi bygger upp varandra och förstår allt som har varit och allt som är. Att få perspektiv.
Jag tänker på hur otroligt värdefull hon är. Hur livsviktigt det är att ha någon som förstår mitt i allt kaos. Hur det kan vara på liv och död att ha en sådan människa hos sig i disfunktionella sammanhang, uppväxter och relationer. Hur det kan ta år och dagar att förstå det hon alltid har pratat om och förstå att hon har rätt. Och lättnaden när den insikten sakta faller på plats i en. Det borde vara lag att ha en sån människa i sitt liv.
Så himla många som kämpar sig igenom sitt liv på alla plan. Med pengar, mat, psyke, hälsa, missbruk, diskriminering, våld, fanatism, övergrepp och allt därimellan. Och så himla många människor som tar sig igenom livet utan den där andningspausen som jag har hos min farmor. Så många som tar sig igenom den hårda verkligheten helt själva. Hur går det till? Ni har all min respekt som klarar av det. Ni är starkare än Pippi Långstrump världens starkaste kvinna och ni förtjänar all respekt och all hjälp ni behöver. För det är inte lätt. Det har jag redan som en 23 år gammal kvinna fått uppleva.
Jag blir en ny människa när jag är hos min farmor. Hos henne finns styrkan och hoppet och kärleken. Hon är min längsta bästa vän. Och en så högt älskad av en liten vilsen tjej som blir varm i hela hjärtat av hennes trallande och vislande i köket. Som blir klok av hennes erfarna stora ord och erfarenheter. Hennes kunskap. Hennes nyfikenhet och engagemang. Hon är den perfekta blandningen med det största hjärtat.
Jag vill bli som min farmor när jag blir gammal.
söndag 28 februari 2010
Kvinna - kvinna, man - man, kvinna - man
Jag får ofta höra av folk som inte lever som jag att "de inte har något problem med folk som mig och att en måste få leva som en vill och att folk har många vänner som lever som jag gör och att de älskar de människorna väldigt mycket." Precis som att det skulle vara något privilegie för mig att leva som jag gör.
Jag finner det mycket konstigt att människor med en heterosexuell läggning tycker sig ha rätten att uttala sig om levnadssätt som inte de lever. Att de på något sätt lever ett liv som är rätt och bättre än mitt. Att många ifrågasätter mitt levnadssätt när det fungerar precis som för vilket par som helst - jag och min brud delar på såväl praktiska som känslomässiga problem och ickeproblem om ni förstår vad jag menar. Vi delar på hyra, mat, diverse möbler och inredningssätt, kompromissar och löser livet på ett sådant sätt som vilket annat par som helst. Vi kysser varandra, ligger med varandra, älskar, hatar, bråkar, stöttar varandra och finner våra vägar i livet tillsammans.
Och visst, det är ett privilegie för mig att har kärlek i mitt liv. Men det är inte ett privilegie för mig att behöva kämpa för självklara rättigheter inom det här området. Som att till exempel hela tiden bli ifrågasatt, inte få ingå äktenskap och inte få adoptera vart jag än flyttar i världen. Att hela tiden bli behandlad som ett undantag gentemot normen. Kärleksnormen är väl att vara lycklig med någon som får det att pirra i hjärtat och i själ? Jag tycker visserligen att normer är ett fundamentalistiskt påhitt och något väldigt och verkligt destruktivt och att kärlek måste få vara något individuellt, precis som med allt annat. Varför ska jag då som lever i ett homosexuellt kärleksförhållande bli sedd som någon utanför och inte helt rätt? Och kom inte med någon usel bibel-vers som tolkas på tusentals olika sätt. Jag vet mycket väl vad religion gör med den här frågan.
Jag accepterar inte att vara ett undantag och någon med lägre rang. Det har jag aldrig gjort. Jag lever mitt liv precis så som jag vill leva det och det kommer jag göra tills världens undergång.
Men jag kräver en förklaring.
Jag finner det mycket konstigt att människor med en heterosexuell läggning tycker sig ha rätten att uttala sig om levnadssätt som inte de lever. Att de på något sätt lever ett liv som är rätt och bättre än mitt. Att många ifrågasätter mitt levnadssätt när det fungerar precis som för vilket par som helst - jag och min brud delar på såväl praktiska som känslomässiga problem och ickeproblem om ni förstår vad jag menar. Vi delar på hyra, mat, diverse möbler och inredningssätt, kompromissar och löser livet på ett sådant sätt som vilket annat par som helst. Vi kysser varandra, ligger med varandra, älskar, hatar, bråkar, stöttar varandra och finner våra vägar i livet tillsammans.
Och visst, det är ett privilegie för mig att har kärlek i mitt liv. Men det är inte ett privilegie för mig att behöva kämpa för självklara rättigheter inom det här området. Som att till exempel hela tiden bli ifrågasatt, inte få ingå äktenskap och inte få adoptera vart jag än flyttar i världen. Att hela tiden bli behandlad som ett undantag gentemot normen. Kärleksnormen är väl att vara lycklig med någon som får det att pirra i hjärtat och i själ? Jag tycker visserligen att normer är ett fundamentalistiskt påhitt och något väldigt och verkligt destruktivt och att kärlek måste få vara något individuellt, precis som med allt annat. Varför ska jag då som lever i ett homosexuellt kärleksförhållande bli sedd som någon utanför och inte helt rätt? Och kom inte med någon usel bibel-vers som tolkas på tusentals olika sätt. Jag vet mycket väl vad religion gör med den här frågan.
Jag accepterar inte att vara ett undantag och någon med lägre rang. Det har jag aldrig gjort. Jag lever mitt liv precis så som jag vill leva det och det kommer jag göra tills världens undergång.
Men jag kräver en förklaring.
torsdag 25 februari 2010
En brutal verklighet
Det råder brist på många sätt i Sverige idag. Det finns inte resurser för människor med stora problem. Det finns inte hjälp för människor som är själsligt handikappade.
En måste kämpa för att få luft att andas när en inte kan kämpa.
En måste vara övermänsklig och klara mer än vad en klarar.
Hur?
Det är en brutal verklighet att leva i när en inte är en egen individ. Du måste i dina mörkaste stunder kämpa dig igenom det, i alla fall tills de auktoriteter som sitter inne med makten bestämmer sig för antingen eller. Som om de snurrar på ett mynt och du förlorar alltid eftersom det av någon mystisk anledning alltid lyckas bli krona istället för klave.
I dina mörkaste stunder, i det svartaste svart är du en massa, du är statistik.
Du är inte en egen individ.
Du är inte en människa, du är en siffra.
Det har gått väldigt fel det här. Blått är inte min favoritfärg.
En måste kämpa för att få luft att andas när en inte kan kämpa.
En måste vara övermänsklig och klara mer än vad en klarar.
Hur?
Det är en brutal verklighet att leva i när en inte är en egen individ. Du måste i dina mörkaste stunder kämpa dig igenom det, i alla fall tills de auktoriteter som sitter inne med makten bestämmer sig för antingen eller. Som om de snurrar på ett mynt och du förlorar alltid eftersom det av någon mystisk anledning alltid lyckas bli krona istället för klave.
I dina mörkaste stunder, i det svartaste svart är du en massa, du är statistik.
Du är inte en egen individ.
Du är inte en människa, du är en siffra.
Det har gått väldigt fel det här. Blått är inte min favoritfärg.
fredag 5 februari 2010
Punk is my revolution
Jag har precis tittat på dokumentären Punk Attitude och det börjar bubbla i mig av att hamna rätt, hitta mig själv och vara supernyfiken.
Det är folk från olika band, allt ifrån New york dolls, MC5, Xray-Spex, Sex pistols till Black Flag och Agnostic Front som berättar vad punken är, har gjort, gör och vad den betyder. Det är om deras historia och våran. Även poeter, filmare, fotografer och folk från olika punk-tidningar är med och berättar om punken.
De berättar om hur band hatade varandra, hur folket hatade banden, hur band älskade varandra, hur folket älskade banden. Om det perversa, det provokativa, det rebelliska och revolutionära. Allt det dom gjorde som att knarka, slåss och göra det totala upproret genom att ha attityden "vi bryr oss inte" samtidigt som de kunde vara väldigt politiska och engagerade aktivister. Punk-aktivister. Så otroligt intressant och träffande.
Det träffar mig verkligen då jag själv spelar i ett punkrockband. Då jag själv har samma intentioner som några av de banden hade, blandat med ilska och aggression och kärlek. Jag känner mig som en blandning mellan den misära, destruktiva knarkpunken och den som ville göra skillnad och använda musikupproret till något större, öppnare och fungerande.
Det träffar mig också då jag kommer ifrån en riktig punk-släkt med en farsa som var en av de första i lilla staden Växjö som gjorde punkupproret tillsammans med sina syskon. Han piercade båda näsvingarna och örat själv eftersom det inte fanns något annat sätt att göra det på, och hade en kedja mellan näsringen och örat. Han hade en stor svart hatt på skallen med ett lila band runt och en svart kappa över sina trasiga och säkerhetsnålade kläder. Hans bröder såg likadana ut. Piercade sig själva, tatuerade sig själva och hade allt ifrån säkerhetsnålar i huden till väckarklockor dinglandes i örat. Jag älskar det ut i fingerspetsarna och känner hur det också finns i mitt blod.
Punken är ett sätt att få vara sig själv på och att få göra uppror mot det som inte står rätt till. Att få skrika auktoriteter i ansiktet att de har fel och att vi inte tänker ha det såhär. Att vägra och våga.
Mitt absoluta favoritband heter The Distillers och är min generation av punken. Sångerskan i bandet heter Brody Dalle och är min hjälte. Hon är bruden som växte upp i en familj som bestod av alkohol och säkerligen droger, misshandel och pengabrist. Hon är bruden som blev kickad från skolan när hon var 13 och skickades till en katolsk skola för brudar. Hon var den på skolan som för fri abort medans dom andra var emot. Hon är den som knarkade genom sin tonårsgång och långt in i sitt vuxna liv.
MEN. Hon är också den som tog sig ur drogerna med en sönderfrätt näsa som ärr, den destruktiva familjen, hennes destruktiva kärleksförållanden, hennes cutting, OCH skaffade en egen familj. Världens finaste med en liten Camille, en make vid namn Josh och en nyinskaffad hund. Hon lever livet och är störst, bäst och vackrast. Hon är banne mig bruden som levt i avgrunden men som nu befinner sig högst upp i San Fernando Valley. Hon är hoppet och tron i världens bästa punk-blandning. Det är förövrigt hon som finns högst upp på min bloggsida. Inspirationen i mitt liv som ni förstår.
Det är inte konstigt att jag är så besatt och inpräntad av hopp och revolution. Det är precis det punken är. Hopp, revolution och möjlighet till förändring. Den förändrar folks liv än idag, precis som den gjorde på 70-talet. Den öppnar upp ögonen och väcker oss ur den passiva sömnen och den är så mycket mer än musik. Den rör, berör och tröstar.
Den pumpar i mitt blod. Punken bubblar i mig.
Punk is my revolution.
Det är folk från olika band, allt ifrån New york dolls, MC5, Xray-Spex, Sex pistols till Black Flag och Agnostic Front som berättar vad punken är, har gjort, gör och vad den betyder. Det är om deras historia och våran. Även poeter, filmare, fotografer och folk från olika punk-tidningar är med och berättar om punken.
De berättar om hur band hatade varandra, hur folket hatade banden, hur band älskade varandra, hur folket älskade banden. Om det perversa, det provokativa, det rebelliska och revolutionära. Allt det dom gjorde som att knarka, slåss och göra det totala upproret genom att ha attityden "vi bryr oss inte" samtidigt som de kunde vara väldigt politiska och engagerade aktivister. Punk-aktivister. Så otroligt intressant och träffande.
Det träffar mig verkligen då jag själv spelar i ett punkrockband. Då jag själv har samma intentioner som några av de banden hade, blandat med ilska och aggression och kärlek. Jag känner mig som en blandning mellan den misära, destruktiva knarkpunken och den som ville göra skillnad och använda musikupproret till något större, öppnare och fungerande.
Det träffar mig också då jag kommer ifrån en riktig punk-släkt med en farsa som var en av de första i lilla staden Växjö som gjorde punkupproret tillsammans med sina syskon. Han piercade båda näsvingarna och örat själv eftersom det inte fanns något annat sätt att göra det på, och hade en kedja mellan näsringen och örat. Han hade en stor svart hatt på skallen med ett lila band runt och en svart kappa över sina trasiga och säkerhetsnålade kläder. Hans bröder såg likadana ut. Piercade sig själva, tatuerade sig själva och hade allt ifrån säkerhetsnålar i huden till väckarklockor dinglandes i örat. Jag älskar det ut i fingerspetsarna och känner hur det också finns i mitt blod.
Punken är ett sätt att få vara sig själv på och att få göra uppror mot det som inte står rätt till. Att få skrika auktoriteter i ansiktet att de har fel och att vi inte tänker ha det såhär. Att vägra och våga.
Mitt absoluta favoritband heter The Distillers och är min generation av punken. Sångerskan i bandet heter Brody Dalle och är min hjälte. Hon är bruden som växte upp i en familj som bestod av alkohol och säkerligen droger, misshandel och pengabrist. Hon är bruden som blev kickad från skolan när hon var 13 och skickades till en katolsk skola för brudar. Hon var den på skolan som för fri abort medans dom andra var emot. Hon är den som knarkade genom sin tonårsgång och långt in i sitt vuxna liv.
MEN. Hon är också den som tog sig ur drogerna med en sönderfrätt näsa som ärr, den destruktiva familjen, hennes destruktiva kärleksförållanden, hennes cutting, OCH skaffade en egen familj. Världens finaste med en liten Camille, en make vid namn Josh och en nyinskaffad hund. Hon lever livet och är störst, bäst och vackrast. Hon är banne mig bruden som levt i avgrunden men som nu befinner sig högst upp i San Fernando Valley. Hon är hoppet och tron i världens bästa punk-blandning. Det är förövrigt hon som finns högst upp på min bloggsida. Inspirationen i mitt liv som ni förstår.
Det är inte konstigt att jag är så besatt och inpräntad av hopp och revolution. Det är precis det punken är. Hopp, revolution och möjlighet till förändring. Den förändrar folks liv än idag, precis som den gjorde på 70-talet. Den öppnar upp ögonen och väcker oss ur den passiva sömnen och den är så mycket mer än musik. Den rör, berör och tröstar.
Den pumpar i mitt blod. Punken bubblar i mig.
Punk is my revolution.
söndag 24 januari 2010
We play punk rock 'n roll, if we didn't we got no soul.
Ikväll vill jag skriva om lyckan. Lyckan att hitta det där en brinner för. Det där som gör att en blir alldeles snurrig, ivrig, sprudlande lycklig, galen, exploderande, inspirerad, kreativ, hel. Det där som håller en i schack. Vid liv. Hel.
Jag hittade det som ett litet barn på 11 år och vårat första bandnamn var No Friends. Dansbandet Friends var väldigt inne på den tiden och vi gillade varken dansband eller Friends. Därför, som de små rebelliska barn vi var gjorde vi uppror och tyckte att No Friends var perfekt.
Efter ett antal år, bandmedlemsbyten och namnbyten (några exempel är Prelude, Tabazco, Silence och Superior trash) hittade vi dock det som vi hållt fast vid i 5 år nu - Beat up Betty. De här tre orden är det som håller mig högt upp i skyn flygandes på fluffiga moln och inte svajandes på klippkanten. Det här är en av de saker jag är stoltast över i mitt liv, det jag andas och det jag är. Dagar utan de här 3 brudarna får mig att vilja gå under. Och den här veckan har jag förstått vilken meducin de är för mig. Och vilken meducin vi kommer att bli för er. För det är fa precis det vi är och det som är vårat syfte. Vi är meducin som ska läka alla er och allt det som gör ont och är trasigt. Vårt mål är att ni alltid ska kunna komma till oss och älska livet. Att ni ska bli hela genom det här, så som vi har blivit det. Att alla ska förstå hur mycket vi behöver varandra. Vi vill att ni i era mörka och ljusa stunder ska kunna vända er om och känna oss i ryggen. Vi tar emot er.
Det jag ville ha sagt med det här inlägget var att jag känner mig så galet lyckligt lottad över att ha hittat det där som jag brinner för. Att kunna brinna. Det kommer jag alltid ha störst respekt för och vara lycklig så som i filmer över. Det här är min själ.
We are kids we play punk rock 'n roll
If we didn't we got no soul
This is how we choose to live
This is how we love to live
Love to live
We love to live
Jag hittade det som ett litet barn på 11 år och vårat första bandnamn var No Friends. Dansbandet Friends var väldigt inne på den tiden och vi gillade varken dansband eller Friends. Därför, som de små rebelliska barn vi var gjorde vi uppror och tyckte att No Friends var perfekt.
Efter ett antal år, bandmedlemsbyten och namnbyten (några exempel är Prelude, Tabazco, Silence och Superior trash) hittade vi dock det som vi hållt fast vid i 5 år nu - Beat up Betty. De här tre orden är det som håller mig högt upp i skyn flygandes på fluffiga moln och inte svajandes på klippkanten. Det här är en av de saker jag är stoltast över i mitt liv, det jag andas och det jag är. Dagar utan de här 3 brudarna får mig att vilja gå under. Och den här veckan har jag förstått vilken meducin de är för mig. Och vilken meducin vi kommer att bli för er. För det är fa precis det vi är och det som är vårat syfte. Vi är meducin som ska läka alla er och allt det som gör ont och är trasigt. Vårt mål är att ni alltid ska kunna komma till oss och älska livet. Att ni ska bli hela genom det här, så som vi har blivit det. Att alla ska förstå hur mycket vi behöver varandra. Vi vill att ni i era mörka och ljusa stunder ska kunna vända er om och känna oss i ryggen. Vi tar emot er.
Det jag ville ha sagt med det här inlägget var att jag känner mig så galet lyckligt lottad över att ha hittat det där som jag brinner för. Att kunna brinna. Det kommer jag alltid ha störst respekt för och vara lycklig så som i filmer över. Det här är min själ.
We are kids we play punk rock 'n roll
If we didn't we got no soul
This is how we choose to live
This is how we love to live
Love to live
We love to live
tisdag 12 januari 2010
Makt, prakt, förakt
Jag och Johanna har pratat om det här med giftermål och äktenskap. Och nej gott kärt folk, vi äro ikke gravida, har ikke köpt villa och volvo, har ikke förlovat oss och skall ikke ingå äktenskap. Inte än. Får se om vi någonsin gör det ens. Vi har inte riktigt bestämt oss.
Först och främst så förstår jag inte folk som vill gifta sig i kyrkan. Men sen är ju jag ganska så super religionsskadad i huvudet. Och sen som nummer två förstår jag inte varför en egentligen vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kallar det inte heller för giftermål. Jag skulle hellre kalla det för maktmål.
För mig är giftermål och äktenskap nog snarare en maktutövning och äganderättsillusion och något väldigt farligt istället för att vara något kärleksfullt som det kanske varit tänkt från början och som vi gärna vill tro (precis som religion för övrigt).
Om en googlar äktenskap och äktenskapets historia så får en till exempel upp det här:
"Under medeltiden var äktenskapet ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna. Löften gavs inför vittnen och bekräftades med samlag. Kyrkan var först inte inblandad, men fick en roll senare under medeltiden."
Några andra exempel låter:
"Under 1800-talet förändrades äktenskapet. I 1811 års kyrkohandbok förändrades vigselformuläret så att kvinnan inte längre skulle vara "undergiven" sin man utan istället "tillgiven". I samband med detta så skapades bilden av kvinnan som det svaga könet där hennes plats var i hemmet medans mannen skulle slita ihop familjens brödföda. Deras olika egenskaper skulle komplettera varandra och mannen blev familjeförsörjare. Kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och omyndig. Detta medförde nya problem och hos kvinnor i högre samhällsklasser upptäcktes nervösa symptom på grund av undersysselsättning som betecknades som "hysteri", enligt diagnos hos läkare. Författarinnan Karin Johannisson kallar i sin bok "Den mörka kontinenten" perioden mellan 1870 och första världskriget för "Hysterins guldålder". Redan nu börjar manliga författare som Henrik Ibsen och August Strindberg kritisera det borgerliga äktenskapet som bland annat blir kallat för "bekväma kvinnors försörjningsanstalt".
Och lite historiafakta:
År 1862 Mannens lagstadgade rätt att "aga" sin hustru avskaffades.
År 1872 Myndig kvinna fick rätt att bestämma vem hon vill gifta sig med.
År 1919 blev en gift kvinna förklarad myndig och fick rösträtt.
År 1921 Gift kvinna fick rätt att ta jobb utan makens medgivande.
År 1939 blev det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.
För mig är det här fallet solklart och jag vill fa inte längre gifta mig. Det är ett maktutövande utöver det vanliga och kvinnor blir slavinnor och inte längre värda. Och jag går i tusen bitar av ilska när jag tänker på att en MÅSTE gifta sig för att ha rättighet att till exempel ärva ens käresta om hen försvinner. Och då kan ni ju även tänka på att det trots den lagen inte är en självklarthet att gays får det även om de är gifta. Även ifall de levt hela deras vuxna liv tillsammans tills de blivit alldeles rynkiga. Jag blir förbannad över att äktenskapets historia är ännu ett kvinnoförtryck som religionen praktiskt taget har tagit patent på. Och då inte på ett humant sätt och på ALLAS villkor, utan bara på de kristnas sätt och villkor.
Jag tänker fa inte bli en av dom som ingår i en förtryckarhitorik. No way. Jag och min kära Panni ska minsann ingå ett alldeles eget kärleksskap med alla vi älskar och som är lika lyckliga som vi över kärleken och högaktar den och inte smutskastar och trampar på den. Vi ska fa ha världens fetaste kärleksfest om och i så fall när vi bestämmer oss för att ta vår relation ett steg längre i framtiden. En fest vid stranden i San Fransisco i solnedgång tillsammans med alla kärleksmänniskor är vad jag tänker. Kyssas, älska varandra som aldrig förr och banne mig göra som det sägs i uttrycket att leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i disneyfilmerna. Fast med en gaytvist då.
Tack för mig.
Först och främst så förstår jag inte folk som vill gifta sig i kyrkan. Men sen är ju jag ganska så super religionsskadad i huvudet. Och sen som nummer två förstår jag inte varför en egentligen vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kallar det inte heller för giftermål. Jag skulle hellre kalla det för maktmål.
För mig är giftermål och äktenskap nog snarare en maktutövning och äganderättsillusion och något väldigt farligt istället för att vara något kärleksfullt som det kanske varit tänkt från början och som vi gärna vill tro (precis som religion för övrigt).
Om en googlar äktenskap och äktenskapets historia så får en till exempel upp det här:
"Under medeltiden var äktenskapet ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna. Löften gavs inför vittnen och bekräftades med samlag. Kyrkan var först inte inblandad, men fick en roll senare under medeltiden."
Några andra exempel låter:
"Under 1800-talet förändrades äktenskapet. I 1811 års kyrkohandbok förändrades vigselformuläret så att kvinnan inte längre skulle vara "undergiven" sin man utan istället "tillgiven". I samband med detta så skapades bilden av kvinnan som det svaga könet där hennes plats var i hemmet medans mannen skulle slita ihop familjens brödföda. Deras olika egenskaper skulle komplettera varandra och mannen blev familjeförsörjare. Kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och omyndig. Detta medförde nya problem och hos kvinnor i högre samhällsklasser upptäcktes nervösa symptom på grund av undersysselsättning som betecknades som "hysteri", enligt diagnos hos läkare. Författarinnan Karin Johannisson kallar i sin bok "Den mörka kontinenten" perioden mellan 1870 och första världskriget för "Hysterins guldålder". Redan nu börjar manliga författare som Henrik Ibsen och August Strindberg kritisera det borgerliga äktenskapet som bland annat blir kallat för "bekväma kvinnors försörjningsanstalt".
Och lite historiafakta:
År 1862 Mannens lagstadgade rätt att "aga" sin hustru avskaffades.
År 1872 Myndig kvinna fick rätt att bestämma vem hon vill gifta sig med.
År 1919 blev en gift kvinna förklarad myndig och fick rösträtt.
År 1921 Gift kvinna fick rätt att ta jobb utan makens medgivande.
År 1939 blev det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.
För mig är det här fallet solklart och jag vill fa inte längre gifta mig. Det är ett maktutövande utöver det vanliga och kvinnor blir slavinnor och inte längre värda. Och jag går i tusen bitar av ilska när jag tänker på att en MÅSTE gifta sig för att ha rättighet att till exempel ärva ens käresta om hen försvinner. Och då kan ni ju även tänka på att det trots den lagen inte är en självklarthet att gays får det även om de är gifta. Även ifall de levt hela deras vuxna liv tillsammans tills de blivit alldeles rynkiga. Jag blir förbannad över att äktenskapets historia är ännu ett kvinnoförtryck som religionen praktiskt taget har tagit patent på. Och då inte på ett humant sätt och på ALLAS villkor, utan bara på de kristnas sätt och villkor.
Jag tänker fa inte bli en av dom som ingår i en förtryckarhitorik. No way. Jag och min kära Panni ska minsann ingå ett alldeles eget kärleksskap med alla vi älskar och som är lika lyckliga som vi över kärleken och högaktar den och inte smutskastar och trampar på den. Vi ska fa ha världens fetaste kärleksfest om och i så fall när vi bestämmer oss för att ta vår relation ett steg längre i framtiden. En fest vid stranden i San Fransisco i solnedgång tillsammans med alla kärleksmänniskor är vad jag tänker. Kyssas, älska varandra som aldrig förr och banne mig göra som det sägs i uttrycket att leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i disneyfilmerna. Fast med en gaytvist då.
Tack för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
