Det osynliga självmordslidandet. Ett ämne om tabu, oansvariga prioriteringar och samhället.

Programmet debatt på svt 1 ikväll hade som ämne "självmord och internet". Detta ämne på grund av en 21-årig kille i Sverige som tog livet av sig i måndags genom att hänga sig och som samtidigt sände det live på internet.

Så fruktansvärt, hemskt och förkrossande. Jag kunde inte se det utan att skriva till debatt och berätta om min erfarenhet och min övertygelse kring ämnet suicid.

"Hej debatt.

Jag tittade och lyssnade noga på kvällens debatt om självmordet i måndags och huruvida det borde finnas lagar för diverse internet-sidor/hets.
Jag blev illa berörd och rent utav kränkt av att de flesta lade ner den dyrbara tiden i tv till att diskutera internet-fenomenet än vad som ligger bakom planer på suicid då detta är ett allvarligt ämne och problem och något som måste lyftas fram på ett mer ordentligt sett. Jag förstår att ni valt just debatten kring självmord och internet ikväll med tanke på vad som hände i måndags, men tiden skulle kunna delas med en debatt kring självmords-orsaker och vad som driver en till det. Det är en mycket viktigare fråga i stort än vad som händer på internet. Det är där debatten måste börja.

Jag är övertygad om att det inte var internet och de som hetsade stackars Marcus att ta livet av sig. Det var säkerligen en bidragande orsak, men inte i närheten av vad som låg bakom hans beslut. Jag kan inte tala för honom eller för någon annan, men min egna erfarenhet av att vara självmordsbenägen har ingen kunnat ändra. Inte sidan på internet som ger en en lång lista över hur en kan gå tillväga för att ta livet av sig som folkpartisten tog upp. Ingen hets och tyvärr ingen hjälp än sålänge. Jag försökte ta livet av mig för 3 månader sen ungefär och var noga med att det skulle lyckas. Tyvärr blev det inte så och vissa stunder ångrar jag det mycket och är väldigt arg över det då jag fortfarande tampas med det ständiga samhälls-kriget som är en mycket stor del i vad som drivit mig till suicid-kriget. Ingen hjälp har varit någon nytta för mig än sålänge. Jag har träffat vissa personer som varit och är fantastiska och kunnat vara bra stöd för mig, såsom psykologer etc. Det fruktansvärda och fullständigt oacceptabla är att det är dom som förstår och vet vad jag behöver men inte dom som har makten att faktiskt kunna ge mig vidare hjälp. Dom kan självklart försöka skicka vidare mig till en hjälp som skulle kunna få mig att praktiskt komma på fötter igen, som exempelvis KBT som funkar bra för vissa då inte bara samtalskontakt hjälper. Utefter det tar KBT-ansvarige beslut om en kan få den hjälpen pga av till exempel platsbrist och har antagligen höga krav på vem som behöver den hjälpen bäst tack vare platsbristen. Därför står jag still och självmordet blir gång på gång en självklarhet. Tack vare resursbrist, ansvarstagar-brist, prioriterings-brist och så vidare har jag minimala möjligheter att må bra och att bli en bra fungerande person.

Det jag vill ha sagt är att varje person har rätten till sitt egna liv. Att bestämma vad den ska göra med det, även om det så är självmord. Jag blev otroligt kränkt över sjukhusinsatsen som höll mig vid liv när mitt självmordsförsök misslyckades då jag klart och tydligt ville dö. Det finns inget försvar kring det trots att de som fick mig att fortsätta andas säkerligen gör det dom tror är bäst och bara vill hjälpa. Tyvärr blir det tvärtom. I mitt fall var det åtminstone så även ifall jag kan ha bra dagar efter försöket. Kampen för ett värdigt liv är fortfarande med mig varje dag trots allt.

Det här Nils pratade om, om att en person via internet hjälpt hans son att ta livet av sig gjorde mig oerhört förvirrad, väldigt, väldigt sorgsen och även frustrerad. Jag förstår att sorgen tar över förnuftet och att vissa personer absolut aldrig kan acceptera ödet kring självmord hos partners, familjemedlemmar, vänner, bandmedlemmar m.m. Jag förstår även att det finns idioter precis överallt som vill se andra lida och har mycket problem med sig själva och rent ut sagt är elaka som hetsar till en sådan handling som självmord. Jag är dock övertygad om att när en person innerligt har bestämt sig för att ta sitt liv så är det få saker som kan stoppa en. När jag bestämde mig gjorde jag det på riktigt och var fullkomligt tillfreds och lugn och trygg i mitt beslut och var säker på att det skulle gå vägen. Som jag sa tidigare var det en otrolig smärta och ilska när jag till slut vaknade upp efter att ha legat nedsövd med respirator i 4 dygn och förstod att jag faktiskt misslyckats och därav var tvungen att börja om med hela livskris-processen återigen. Utan att ens veta vart jag skulle börja då jag lämnat livet bakom mig i mitt beslut och även styrkan till att behöva kämpa för min skull och för andra människors skull.

Slutklämmen med hela mitt inlägg är att varje människa har rätt till sitt egna liv. Och jag önskar att jag fick sitta med i debatten ikväll. Jag och andra suicidala personer behövdes i kvällens debatt för ökad förståelse för självmordsbenägna personer och kunna rättvist få förklara hur det är för oss att leva med det här, som förhoppningsvis kunnat bidra till att ge de drabbade ett uns av ljus i mörkret genom en tuff men nödvändig förståelse och acceptans kring detta och de personer som lever i detta helvetet. Att veta att den personen som begått självmord gör det för att få ro i den evighetslånga kampen. För att få vila efter den långa, utmattande kampen som tar ifrån en allt. Det förtjänar jag och det förtjänar dom andra i min situation. Tyvärr medför det stor smärta för personer i dens närhet, men frågan är vem som ska få utstå smärtan. De som är en nära, eller den som lever med smärtan varje dag.

Mvh
Rosanna Rönndahl"

Kampen om rättvisa

Det finns en bok som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig." Vi krigar ständigt för våran existens. För hur vi ser ut, vad vi har för värderingar, kön, sexuell läggning, ekonomi, sjukvård, boendebristen, ålder, personlighet, politisk syn, rättigheter, ursprung, fattigdom, krig.

Vi är alla så olika, och den offantliga bristen på respekt gör det omöjligt att bygga någonting hållbart och rättvist att stå på. Istället faller vi tillsammans sakta men säkert på idiotiska grunder. En ohållbar situation som leder mer och mer till hopplöshet och orkeslöshet.

Att inte kunna gå utanför dörren pga hur en ser ut, vem en håller i handen gör kriget fientligt och till ett förfall som bryter ner varandra istället för att ens kunna existera. För att ens kunna leva ett värdigt liv, för att ens kunna existera. Ett rättvist liv, är nyckelordet i maktens händer. Trots möjligheterna som faktiskt finns idag så står det still. Vad beror det på? Det finns tusen anledningar till det som leder oss tillbaka till dag 1 på jordens marker. Vi har krigat med varandra sen urålderns tider och bara låtit det eskalera. Ohälsan bland folk idag är värre än någonsin. Självmorden ökar, hatbrotten, våldet och våldtäkterna, fattigdomen, rasismen blir mer och mer vardag. Brist på resurser gör att människor i kris inte har någonstans att gå. Alternativen blir mindre och mindre och svårare och svårare att få hjälp med. En undrar vad som egentligen står i de mänskliga rättighets-papprena. Att inte ha rätt att leva sitt liv känns inte som en mänsklig rättighet. Det är däremot verkligheten för många.

Hur ska vi kunna ta oss ur denna onda neråt-cirkel? Jag anser att det är en hopplös fråga. Vi har inte resurserna, inte viljan, inte sammanhållningen och respekten för varandra som krävs för att ens kunna ta första steget. Vi är alldeles för många och alldeles för få. Revolution är ett ord som existerade på 70-talet men klingar fult i mun idag. De mänskliga rättigheterna ligger inte i de utsattas händer, utan i maktens stora hand. Respekt och vidsynthet är en fråga som ligger långt ner på listan av vad vi ska lägga vikt på. Vi förskjuter att det väger mest.
Jag blir trött och hopplöst inställd.

Jag är cynisk, kokande förbannad och kämpande utan ork. Om vi, om jag ska överleva kriget är revolutionen ett måste. Tiden försvinner ifrån oss. Vi tar tillbaka makten med vapen och vilja och genom icke-accepterande av den blodiga vardagen. Paws up!

Titeln till boken jag nämnde i början är döpt till "Att leva ett liv, inte vinna ett krig".
För mig är det "Att kunna leva ett liv och vinna ett krig."
Det borde stå på alla våras läppar. Show me your teeth.

Vildingarnas land

Inga ord har funnits som har varit mer värda mer än dom Cajsa sa idag.
Det har hänt mycket på sista tiden. Alldeles för mycket i ett tomrum. Om jag hinner berättar jag om djävulskapen och de leende ögonen någon dag. Då får ni veta allt.

"I varje kvinna bor en krigare."
Mina är inte många men dom är av stål. J, C, U Valerie Solanas.

hideaway,
well they’ll seat us in the sun
by the way,
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone

ride away
gonna take me from my man
by the way
no they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone

hideaway
well they’ll seat us in the sun
by the way
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone

ride away
gonna take me from my man
by the way
no, they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone

Om religion

Jag låter det här inlägget tala för sig självt. Hittade en debatt på internet där en ex-mormon skrivit att om en har några frågor kring religionen så svarar han mer än gärna på frågorna då han varit medlem i 14 år innan han gick ur och kan därför en hel del om religionen.
Såklart känner jag igen mig i detta och är väldigt engagerad i att öppna upp tankarna på människor, speciellt kring mormonismen. Då jag vet vilken skada den gör.

Nåväl. Inlägget talar för sig självt. Tilläggas ska också att jag vet mycket väl vem Peter Eriksson från Kristianstad är eftersom jag och min familj åkte till Kristianstad kyrka regelbundet när jag var liten och jag har därför träffat honom och pratat med honom många gånger. Både i kyrkan och på middag hemma hos honom tillsammans med min familj. Suck, världen är liten.

Jag börjar med vad ex-mormonen skrev och sedan fortsätter debatten då Peter har fått syn på inlägget.
Håll tillgodo!

"10.aug.2009, kl.21:40
Hej!

Jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonkyrkan) i nästan 14 år innan jag upptäckte att den var helt osann och att det handlar om en religiös sekt. Utan att vilja skryta så är jag förmodligen en av de mest kunniga i Sverige angående mormonism. Vill någon fråga ngt så finns jag till hands.
MVH"

Inlägg från Peter:

"30.dec.2009, kl.22:23
tänkvärt och positivt om mormoner

Jag svarar fast jag är en aktiv mormon. Tänk så här;

Mormoner tror på evigt äktenskap mellan en man och kvinna och tror på en evig familj. I templet kan man gifta sig med varandra för evigt(inte tills dess döden skiljer) och kyrkans viktigaste uppgift är att stärka detta förhållande mellan familjemedlemmarna. Är detta hemskt?

Mormoner tror att vi alla är Guds barn då vi bodde hos honom innan vi föddes till jorden. Att dö innebär så småningom att vi kan komma tillbaka till våra himmelska föräldrar(ja vi tror att Gud är en man och att han har en evig hustru). Är detta hemskt?

Vi tror på att leva ett moraliskt liv, att vänta med sex tills man gifter sig, att inte dricka alkohol eller röka, att leva ett hälsosamt liv. Kyrkans ungdomar har härliga aktiviteter(se bolliaden.se)som jag har varit på många gånger och jag kan säga dig med tårar i ögonen, det finns inget bättre...Ungdomar träffas, idrottar, utbildar sig inom olika teman, har dans, uppvisningar av talanger och samtidigt en hög moral, ingen alkohol, ingen dåligt bara bra saker. Detta är fantastiskt. Är detta något dåligt?? (jag känner itne dig men jag skulle vilja se dig vara med på en bolliad och titta lite på dessa ungdomar och de värderingar som finns och gemenskap, det finns inget bättre..)

Mormoner tror mer än andra kristna, på levande profeter, andra skrifter än Bibeln(Mormons bok, en uppteckning som handlar om en del av indianernas förfäder och Kristi besök till dem). Tack vare detta "vet" en mormon att det är sant och vi känner oss glada på att det finns en mening med livet i ett evigt perspektiv. Mina barn känner trygghet i att vi är en evig familj, vad är fel med det????

Ja jag hoppas du fick några tankar med dig och jag kan garantera dig att det finns inget ont i kyrkan som sådan även om din vän försöker säga det till dig. VAR ISTÄLLET GLAD ÖVER MÖJLIGHETEN ATT LÄRA KÄNNA DESSA FINA MÄNNISKOR SOM TROR LITE MER ÄN ANDRA KRISTNA OCH BLIR DÄRFÖR HATADE AV DE SOM SÄGER SIG VARA KRISTNA (SOM DIN "VÄN" SOM FÖRSÖKER RÄDDA DIG FRÅN DESSA HEMSKA MORMONER)

Peter Eriksson, kristianstad"

Ännu ett från Peter:

"30.dec.2009, kl.22:04
Är det du Leif Erlingsson
Kan du mer än Bo G Wennerlund?? Han har varit medlem mycket längre än dig, han har haft de flesta ämbeten man kan ha, han har varit mycket aktiv tempelbesökare och tempelpresident. Vet du mer än honom??
Han är lycklig, frisk trots sin ålder och mycket engagerad inom evangeliet. Han är också en fin. ärlig människa så vad vill du bevisa?? Du kan inte bevisa något då andliga frågor kräver andliga svar.

Peter Eriksson kristianstad"

Ni ska även veta att jag precis innan jag hittade den här debatten var inne på en annan debatt där just Leif Erlingsson som gått ur kyrkan med familj skrivit en förklaring på varför han gått ur. Jag vet också vem Bo G Wennerlund är och jag har säkert träffat honom utan att komma ihåg det då mina föräldrar känner även honom. Bo är alltså högt uppsatt i kyrkan.

Till sist avslutar jag med vad "ex-mormonen" svarade på detta bisarra, påhoppande och aggressiva inlägg från Peter.

"31.dec.2009, kl.00:18

Magnus Ifver

Nej jag är inte Leif Erlingsson. Jag heter Magnus Ifver 36 år från Borlänge. Bo G Wennerlund känner jag till och han är alldeles säkert än god människa vilket de flesta mormoner är. Han kan mycket om mormonism är jag alldeles säker på. Det handlar dock inte att "kunna mest". Du har helt fel att det inte går att motbevisa mormonism. Det finns flera tusen sätt att bevisa det på.
Allt gott!"

Jag får så ont i magen av det här och blir så illa till mods då jag själv är en ex-mormon att jag måste gå ut och ta en cigg och sen sova. En blir verkligen mörkrädd för mindre. Tack, hej.

/En stolt överlevare av mormonerna.

Farmor.

När jag startade den här bloggen så gjorde jag det för min egen skull och för att ge folk ett nytt sätt att tänka och se saker. En ny möjlighet till förändring helt enkelt. Jag lovade mig själv att inte skriva alltför personligt och alltid ta in det samhällskritiska i mina texter.

Ikväll tänker jag dock skriva om min farmor. Om tryggheten, storheten och kärleken. Någon högst personlig. Hur lyckligt lottad en är som har en sån när och kär människa i livet. Att dela minnen med, att växa med, att lära av, att finna trygghet hos, att finna styrka hos. Hur vi kan sitta och prata i timmar och timmar ända till halv tre på natten om allt. Svåra som lätta. Hur vi kan bearbeta och förstå historia och nutid tillsammans. Hur vi bygger upp varandra och förstår allt som har varit och allt som är. Att få perspektiv.

Jag tänker på hur otroligt värdefull hon är. Hur livsviktigt det är att ha någon som förstår mitt i allt kaos. Hur det kan vara på liv och död att ha en sådan människa hos sig i disfunktionella sammanhang, uppväxter och relationer. Hur det kan ta år och dagar att förstå det hon alltid har pratat om och förstå att hon har rätt. Och lättnaden när den insikten sakta faller på plats i en. Det borde vara lag att ha en sån människa i sitt liv.

Så himla många som kämpar sig igenom sitt liv på alla plan. Med pengar, mat, psyke, hälsa, missbruk, diskriminering, våld, fanatism, övergrepp och allt därimellan. Och så himla många människor som tar sig igenom livet utan den där andningspausen som jag har hos min farmor. Så många som tar sig igenom den hårda verkligheten helt själva. Hur går det till? Ni har all min respekt som klarar av det. Ni är starkare än Pippi Långstrump världens starkaste kvinna och ni förtjänar all respekt och all hjälp ni behöver. För det är inte lätt. Det har jag redan som en 23 år gammal kvinna fått uppleva.

Jag blir en ny människa när jag är hos min farmor. Hos henne finns styrkan och hoppet och kärleken. Hon är min längsta bästa vän. Och en så högt älskad av en liten vilsen tjej som blir varm i hela hjärtat av hennes trallande och vislande i köket. Som blir klok av hennes erfarna stora ord och erfarenheter. Hennes kunskap. Hennes nyfikenhet och engagemang. Hon är den perfekta blandningen med det största hjärtat.
Jag vill bli som min farmor när jag blir gammal.

Kvinna - kvinna, man - man, kvinna - man

Jag får ofta höra av folk som inte lever som jag att "de inte har något problem med folk som mig och att en måste få leva som en vill och att folk har många vänner som lever som jag gör och att de älskar de människorna väldigt mycket." Precis som att det skulle vara något privilegie för mig att leva som jag gör.

Jag finner det mycket konstigt att människor med en heterosexuell läggning tycker sig ha rätten att uttala sig om levnadssätt som inte de lever. Att de på något sätt lever ett liv som är rätt och bättre än mitt. Att många ifrågasätter mitt levnadssätt när det fungerar precis som för vilket par som helst - jag och min brud delar på såväl praktiska som känslomässiga problem och ickeproblem om ni förstår vad jag menar. Vi delar på hyra, mat, diverse möbler och inredningssätt, kompromissar och löser livet på ett sådant sätt som vilket annat par som helst. Vi kysser varandra, ligger med varandra, älskar, hatar, bråkar, stöttar varandra och finner våra vägar i livet tillsammans.

Och visst, det är ett privilegie för mig att har kärlek i mitt liv. Men det är inte ett privilegie för mig att behöva kämpa för självklara rättigheter inom det här området. Som att till exempel hela tiden bli ifrågasatt, inte få ingå äktenskap och inte få adoptera vart jag än flyttar i världen. Att hela tiden bli behandlad som ett undantag gentemot normen. Kärleksnormen är väl att vara lycklig med någon som får det att pirra i hjärtat och i själ? Jag tycker visserligen att normer är ett fundamentalistiskt påhitt och något väldigt och verkligt destruktivt och att kärlek måste få vara något individuellt, precis som med allt annat. Varför ska jag då som lever i ett homosexuellt kärleksförhållande bli sedd som någon utanför och inte helt rätt? Och kom inte med någon usel bibel-vers som tolkas på tusentals olika sätt. Jag vet mycket väl vad religion gör med den här frågan.

Jag accepterar inte att vara ett undantag och någon med lägre rang. Det har jag aldrig gjort. Jag lever mitt liv precis så som jag vill leva det och det kommer jag göra tills världens undergång.
Men jag kräver en förklaring.

En brutal verklighet

Det råder brist på många sätt i Sverige idag. Det finns inte resurser för människor med stora problem. Det finns inte hjälp för människor som är själsligt handikappade.

En måste kämpa för att få luft att andas när en inte kan kämpa.
En måste vara övermänsklig och klara mer än vad en klarar.
Hur?

Det är en brutal verklighet att leva i när en inte är en egen individ. Du måste i dina mörkaste stunder kämpa dig igenom det, i alla fall tills de auktoriteter som sitter inne med makten bestämmer sig för antingen eller. Som om de snurrar på ett mynt och du förlorar alltid eftersom det av någon mystisk anledning alltid lyckas bli krona istället för klave.
I dina mörkaste stunder, i det svartaste svart är du en massa, du är statistik.
Du är inte en egen individ.
Du är inte en människa, du är en siffra.

Det har gått väldigt fel det här. Blått är inte min favoritfärg.