Nej. Det här var inget för dig. Du hör inte hemma här.
Det här är inte din värld.
Du ska vila, du ska få ro.
För all kärlek som du fött och alla toner som du mött,
är tårarna i mig. Saknaden av dig.
Men livet är sig likt.
Döden går bredvid och jag väntar ut mitt liv. Väntar ut min tid.
Jag ska vila där du sover.
Där dina ögon glittrar och inte gråter.
För vi kämpade och vi slogs
Du gick framför och jag höll hårt i min pistol
Du gjorde allting rätt,
du ska ha och förtjänar lugnet.
Fredrik du var aldrig ensam
Jag letar efter dina spår när du går
Jag håller i din glödande cigarett när du tar ditt sista steg
Jag står bredvid och kommer efter
Håll en plats för mig
Du är inte ensam
För jag dör med dig
Du gjorde allting rätt
Vila nu Fredrik
Du ska aldrig mer bli trött.
onsdag 2 mars 2011
lördag 22 januari 2011
Sunset bitch
Igår var en konstigt fin dag. Tårar överallt och i hela mitt ansikte för jag saknar honom så mycket, och såg honom framför mig under hela begravningen. Kommentera, skratta, klaga. Viska och smyg-skoja med mig längst bak i kapellet. Vi skrattade och rökte och hängde i vår egna alldeles sjuka värld. Den friheten vi hittade med varandra finns bara i mitt huvud nu.
Fick jag hälsa på dig skulle jag ta med mig pinnar och skratt och stolthet och glädje över att du till slut vann över helvetet. Och du vet att jag helt och hållet är på din sida tönt-F.
Så såg jag din fina, fina. Din tjej. Hennes sorg och hennes styrka. Hennes stora hjärta och varma, fantastiska själ. Hon är ett stort avtryck i mig. Någon helt speciell, precis som du.
Trodde att jag skulle kunna skriva, men fan vad jag saknar honom.
Det får bli sen.
Fick jag hälsa på dig skulle jag ta med mig pinnar och skratt och stolthet och glädje över att du till slut vann över helvetet. Och du vet att jag helt och hållet är på din sida tönt-F.
Så såg jag din fina, fina. Din tjej. Hennes sorg och hennes styrka. Hennes stora hjärta och varma, fantastiska själ. Hon är ett stort avtryck i mig. Någon helt speciell, precis som du.
Trodde att jag skulle kunna skriva, men fan vad jag saknar honom.
Det får bli sen.
söndag 9 januari 2011
Ett liv
Min vän dog för nästan en månad sen.
Han blev sjukare och sjukare för ett år sen när han skaffade hjälp. Han har mått dåligt sen han var liten men har aldrig lyckats försvinna på 35 år och många misslyckanden som han själv kallade det.
Jag skaffade också hjälp för ett år sen. Det var då jag träffade honom. Jag har också blivit mycket sämre och höll själv på att dö för några månader sedan. Mitt första försök.
Jag har tänkt på vad som gör att en blir sämre när en tar tag i problem och letar efter hjälp sen han försvann. Det finns inte mycket bra hjälp där ute, jag har bara varit med om hjälp till ett visst plan men aldrig tillräckligt. Och jag har fått den så kallade bra hjälpen.
Kanske att det har att göra med att demoner och ångest blir lagda på bordet och blir synliga som gör att en blir sämre. Då kan en inte gömma sig. Då finns det på din näthinna. Då kan inte ångesten, problemen gömma sig, utan tar istället över din hjärna. Ovissheten gömmer men en glömmer inte och till slut bankar det för hårt.
Kanske att en blir sämre av att veta att en är mer söndertrasad än vad en velat tro innan. Kanske att det för med sig botten och hopplösheten. Att inte bli bättre trots proffessionell hjälp som det heter. Att få sina misstankar om meningslösheten bekräftade. Att ha en magkänsla som säger att det kommer att vara såhär och som prompt stannar kvar.
Att bli hetsad till att försvinna på ställen där självmordet och försvinnandet ska vara omöjligt. Att det är där det händer.
Att veta vilket rum det var i utan att veta.
Att det finns ett öde.
Att förlora verkligheten.
Att leva i en lögn.
Att leva lagom i landet lagom.
Att allt hände samtidigt för dig oss.
Att vi var tillbaka efter flera månader, bara två dagar efter varandra.
Att vi fick hjälp på samma ställe.
Att vi följde varandra utan att det var planerat.
Att jag smsade dig samma dag.
Att prata om alla förbjudna ämnen utan skam och utan krav och utan lagom.
Att vara precis som någon annan.
Att befinna sig i samma helvete.
Att veta utan att veta.
Jag tänker på dig varje dag.
Han blev sjukare och sjukare för ett år sen när han skaffade hjälp. Han har mått dåligt sen han var liten men har aldrig lyckats försvinna på 35 år och många misslyckanden som han själv kallade det.
Jag skaffade också hjälp för ett år sen. Det var då jag träffade honom. Jag har också blivit mycket sämre och höll själv på att dö för några månader sedan. Mitt första försök.
Jag har tänkt på vad som gör att en blir sämre när en tar tag i problem och letar efter hjälp sen han försvann. Det finns inte mycket bra hjälp där ute, jag har bara varit med om hjälp till ett visst plan men aldrig tillräckligt. Och jag har fått den så kallade bra hjälpen.
Kanske att det har att göra med att demoner och ångest blir lagda på bordet och blir synliga som gör att en blir sämre. Då kan en inte gömma sig. Då finns det på din näthinna. Då kan inte ångesten, problemen gömma sig, utan tar istället över din hjärna. Ovissheten gömmer men en glömmer inte och till slut bankar det för hårt.
Kanske att en blir sämre av att veta att en är mer söndertrasad än vad en velat tro innan. Kanske att det för med sig botten och hopplösheten. Att inte bli bättre trots proffessionell hjälp som det heter. Att få sina misstankar om meningslösheten bekräftade. Att ha en magkänsla som säger att det kommer att vara såhär och som prompt stannar kvar.
Att bli hetsad till att försvinna på ställen där självmordet och försvinnandet ska vara omöjligt. Att det är där det händer.
Att veta vilket rum det var i utan att veta.
Att det finns ett öde.
Att förlora verkligheten.
Att leva i en lögn.
Att leva lagom i landet lagom.
Att allt hände samtidigt för dig oss.
Att vi var tillbaka efter flera månader, bara två dagar efter varandra.
Att vi fick hjälp på samma ställe.
Att vi följde varandra utan att det var planerat.
Att jag smsade dig samma dag.
Att prata om alla förbjudna ämnen utan skam och utan krav och utan lagom.
Att vara precis som någon annan.
Att befinna sig i samma helvete.
Att veta utan att veta.
Jag tänker på dig varje dag.
måndag 20 december 2010
torsdag 14 oktober 2010
Det osynliga självmordslidandet. Ett ämne om tabu, oansvariga prioriteringar och samhället.
Programmet debatt på svt 1 ikväll hade som ämne "självmord och internet". Detta ämne på grund av en 21-årig kille i Sverige som tog livet av sig i måndags genom att hänga sig och som samtidigt sände det live på internet.
Så fruktansvärt, hemskt och förkrossande. Jag kunde inte se det utan att skriva till debatt och berätta om min erfarenhet och min övertygelse kring ämnet suicid.
"Hej debatt.
Jag tittade och lyssnade noga på kvällens debatt om självmordet i måndags och huruvida det borde finnas lagar för diverse internet-sidor/hets.
Jag blev illa berörd och rent utav kränkt av att de flesta lade ner den dyrbara tiden i tv till att diskutera internet-fenomenet än vad som ligger bakom planer på suicid då detta är ett allvarligt ämne och problem och något som måste lyftas fram på ett mer ordentligt sett. Jag förstår att ni valt just debatten kring självmord och internet ikväll med tanke på vad som hände i måndags, men tiden skulle kunna delas med en debatt kring självmords-orsaker och vad som driver en till det. Det är en mycket viktigare fråga i stort än vad som händer på internet. Det är där debatten måste börja.
Jag är övertygad om att det inte var internet och de som hetsade stackars Marcus att ta livet av sig. Det var säkerligen en bidragande orsak, men inte i närheten av vad som låg bakom hans beslut. Jag kan inte tala för honom eller för någon annan, men min egna erfarenhet av att vara självmordsbenägen har ingen kunnat ändra. Inte sidan på internet som ger en en lång lista över hur en kan gå tillväga för att ta livet av sig som folkpartisten tog upp. Ingen hets och tyvärr ingen hjälp än sålänge. Jag försökte ta livet av mig för 3 månader sen ungefär och var noga med att det skulle lyckas. Tyvärr blev det inte så och vissa stunder ångrar jag det mycket och är väldigt arg över det då jag fortfarande tampas med det ständiga samhälls-kriget som är en mycket stor del i vad som drivit mig till suicid-kriget. Ingen hjälp har varit någon nytta för mig än sålänge. Jag har träffat vissa personer som varit och är fantastiska och kunnat vara bra stöd för mig, såsom psykologer etc. Det fruktansvärda och fullständigt oacceptabla är att det är dom som förstår och vet vad jag behöver men inte dom som har makten att faktiskt kunna ge mig vidare hjälp. Dom kan självklart försöka skicka vidare mig till en hjälp som skulle kunna få mig att praktiskt komma på fötter igen, som exempelvis KBT som funkar bra för vissa då inte bara samtalskontakt hjälper. Utefter det tar KBT-ansvarige beslut om en kan få den hjälpen pga av till exempel platsbrist och har antagligen höga krav på vem som behöver den hjälpen bäst tack vare platsbristen. Därför står jag still och självmordet blir gång på gång en självklarhet. Tack vare resursbrist, ansvarstagar-brist, prioriterings-brist och så vidare har jag minimala möjligheter att må bra och att bli en bra fungerande person.
Det jag vill ha sagt är att varje person har rätten till sitt egna liv. Att bestämma vad den ska göra med det, även om det så är självmord. Jag blev otroligt kränkt över sjukhusinsatsen som höll mig vid liv när mitt självmordsförsök misslyckades då jag klart och tydligt ville dö. Det finns inget försvar kring det trots att de som fick mig att fortsätta andas säkerligen gör det dom tror är bäst och bara vill hjälpa. Tyvärr blir det tvärtom. I mitt fall var det åtminstone så även ifall jag kan ha bra dagar efter försöket. Kampen för ett värdigt liv är fortfarande med mig varje dag trots allt.
Det här Nils pratade om, om att en person via internet hjälpt hans son att ta livet av sig gjorde mig oerhört förvirrad, väldigt, väldigt sorgsen och även frustrerad. Jag förstår att sorgen tar över förnuftet och att vissa personer absolut aldrig kan acceptera ödet kring självmord hos partners, familjemedlemmar, vänner, bandmedlemmar m.m. Jag förstår även att det finns idioter precis överallt som vill se andra lida och har mycket problem med sig själva och rent ut sagt är elaka som hetsar till en sådan handling som självmord. Jag är dock övertygad om att när en person innerligt har bestämt sig för att ta sitt liv så är det få saker som kan stoppa en. När jag bestämde mig gjorde jag det på riktigt och var fullkomligt tillfreds och lugn och trygg i mitt beslut och var säker på att det skulle gå vägen. Som jag sa tidigare var det en otrolig smärta och ilska när jag till slut vaknade upp efter att ha legat nedsövd med respirator i 4 dygn och förstod att jag faktiskt misslyckats och därav var tvungen att börja om med hela livskris-processen återigen. Utan att ens veta vart jag skulle börja då jag lämnat livet bakom mig i mitt beslut och även styrkan till att behöva kämpa för min skull och för andra människors skull.
Slutklämmen med hela mitt inlägg är att varje människa har rätt till sitt egna liv. Och jag önskar att jag fick sitta med i debatten ikväll. Jag och andra suicidala personer behövdes i kvällens debatt för ökad förståelse för självmordsbenägna personer och kunna rättvist få förklara hur det är för oss att leva med det här, som förhoppningsvis kunnat bidra till att ge de drabbade ett uns av ljus i mörkret genom en tuff men nödvändig förståelse och acceptans kring detta och de personer som lever i detta helvetet. Att veta att den personen som begått självmord gör det för att få ro i den evighetslånga kampen. För att få vila efter den långa, utmattande kampen som tar ifrån en allt. Det förtjänar jag och det förtjänar dom andra i min situation. Tyvärr medför det stor smärta för personer i dens närhet, men frågan är vem som ska få utstå smärtan. De som är en nära, eller den som lever med smärtan varje dag.
Mvh
Rosanna Rönndahl"
Så fruktansvärt, hemskt och förkrossande. Jag kunde inte se det utan att skriva till debatt och berätta om min erfarenhet och min övertygelse kring ämnet suicid.
"Hej debatt.
Jag tittade och lyssnade noga på kvällens debatt om självmordet i måndags och huruvida det borde finnas lagar för diverse internet-sidor/hets.
Jag blev illa berörd och rent utav kränkt av att de flesta lade ner den dyrbara tiden i tv till att diskutera internet-fenomenet än vad som ligger bakom planer på suicid då detta är ett allvarligt ämne och problem och något som måste lyftas fram på ett mer ordentligt sett. Jag förstår att ni valt just debatten kring självmord och internet ikväll med tanke på vad som hände i måndags, men tiden skulle kunna delas med en debatt kring självmords-orsaker och vad som driver en till det. Det är en mycket viktigare fråga i stort än vad som händer på internet. Det är där debatten måste börja.
Jag är övertygad om att det inte var internet och de som hetsade stackars Marcus att ta livet av sig. Det var säkerligen en bidragande orsak, men inte i närheten av vad som låg bakom hans beslut. Jag kan inte tala för honom eller för någon annan, men min egna erfarenhet av att vara självmordsbenägen har ingen kunnat ändra. Inte sidan på internet som ger en en lång lista över hur en kan gå tillväga för att ta livet av sig som folkpartisten tog upp. Ingen hets och tyvärr ingen hjälp än sålänge. Jag försökte ta livet av mig för 3 månader sen ungefär och var noga med att det skulle lyckas. Tyvärr blev det inte så och vissa stunder ångrar jag det mycket och är väldigt arg över det då jag fortfarande tampas med det ständiga samhälls-kriget som är en mycket stor del i vad som drivit mig till suicid-kriget. Ingen hjälp har varit någon nytta för mig än sålänge. Jag har träffat vissa personer som varit och är fantastiska och kunnat vara bra stöd för mig, såsom psykologer etc. Det fruktansvärda och fullständigt oacceptabla är att det är dom som förstår och vet vad jag behöver men inte dom som har makten att faktiskt kunna ge mig vidare hjälp. Dom kan självklart försöka skicka vidare mig till en hjälp som skulle kunna få mig att praktiskt komma på fötter igen, som exempelvis KBT som funkar bra för vissa då inte bara samtalskontakt hjälper. Utefter det tar KBT-ansvarige beslut om en kan få den hjälpen pga av till exempel platsbrist och har antagligen höga krav på vem som behöver den hjälpen bäst tack vare platsbristen. Därför står jag still och självmordet blir gång på gång en självklarhet. Tack vare resursbrist, ansvarstagar-brist, prioriterings-brist och så vidare har jag minimala möjligheter att må bra och att bli en bra fungerande person.
Det jag vill ha sagt är att varje person har rätten till sitt egna liv. Att bestämma vad den ska göra med det, även om det så är självmord. Jag blev otroligt kränkt över sjukhusinsatsen som höll mig vid liv när mitt självmordsförsök misslyckades då jag klart och tydligt ville dö. Det finns inget försvar kring det trots att de som fick mig att fortsätta andas säkerligen gör det dom tror är bäst och bara vill hjälpa. Tyvärr blir det tvärtom. I mitt fall var det åtminstone så även ifall jag kan ha bra dagar efter försöket. Kampen för ett värdigt liv är fortfarande med mig varje dag trots allt.
Det här Nils pratade om, om att en person via internet hjälpt hans son att ta livet av sig gjorde mig oerhört förvirrad, väldigt, väldigt sorgsen och även frustrerad. Jag förstår att sorgen tar över förnuftet och att vissa personer absolut aldrig kan acceptera ödet kring självmord hos partners, familjemedlemmar, vänner, bandmedlemmar m.m. Jag förstår även att det finns idioter precis överallt som vill se andra lida och har mycket problem med sig själva och rent ut sagt är elaka som hetsar till en sådan handling som självmord. Jag är dock övertygad om att när en person innerligt har bestämt sig för att ta sitt liv så är det få saker som kan stoppa en. När jag bestämde mig gjorde jag det på riktigt och var fullkomligt tillfreds och lugn och trygg i mitt beslut och var säker på att det skulle gå vägen. Som jag sa tidigare var det en otrolig smärta och ilska när jag till slut vaknade upp efter att ha legat nedsövd med respirator i 4 dygn och förstod att jag faktiskt misslyckats och därav var tvungen att börja om med hela livskris-processen återigen. Utan att ens veta vart jag skulle börja då jag lämnat livet bakom mig i mitt beslut och även styrkan till att behöva kämpa för min skull och för andra människors skull.
Slutklämmen med hela mitt inlägg är att varje människa har rätt till sitt egna liv. Och jag önskar att jag fick sitta med i debatten ikväll. Jag och andra suicidala personer behövdes i kvällens debatt för ökad förståelse för självmordsbenägna personer och kunna rättvist få förklara hur det är för oss att leva med det här, som förhoppningsvis kunnat bidra till att ge de drabbade ett uns av ljus i mörkret genom en tuff men nödvändig förståelse och acceptans kring detta och de personer som lever i detta helvetet. Att veta att den personen som begått självmord gör det för att få ro i den evighetslånga kampen. För att få vila efter den långa, utmattande kampen som tar ifrån en allt. Det förtjänar jag och det förtjänar dom andra i min situation. Tyvärr medför det stor smärta för personer i dens närhet, men frågan är vem som ska få utstå smärtan. De som är en nära, eller den som lever med smärtan varje dag.
Mvh
Rosanna Rönndahl"
torsdag 19 augusti 2010
Kampen om rättvisa
Det finns en bok som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig." Vi krigar ständigt för våran existens. För hur vi ser ut, vad vi har för värderingar, kön, sexuell läggning, ekonomi, sjukvård, boendebristen, ålder, personlighet, politisk syn, rättigheter, ursprung, fattigdom, krig.
Vi är alla så olika, och den offantliga bristen på respekt gör det omöjligt att bygga någonting hållbart och rättvist att stå på. Istället faller vi tillsammans sakta men säkert på idiotiska grunder. En ohållbar situation som leder mer och mer till hopplöshet och orkeslöshet.
Att inte kunna gå utanför dörren pga hur en ser ut, vem en håller i handen gör kriget fientligt och till ett förfall som bryter ner varandra istället för att ens kunna existera. För att ens kunna leva ett värdigt liv, för att ens kunna existera. Ett rättvist liv, är nyckelordet i maktens händer. Trots möjligheterna som faktiskt finns idag så står det still. Vad beror det på? Det finns tusen anledningar till det som leder oss tillbaka till dag 1 på jordens marker. Vi har krigat med varandra sen urålderns tider och bara låtit det eskalera. Ohälsan bland folk idag är värre än någonsin. Självmorden ökar, hatbrotten, våldet och våldtäkterna, fattigdomen, rasismen blir mer och mer vardag. Brist på resurser gör att människor i kris inte har någonstans att gå. Alternativen blir mindre och mindre och svårare och svårare att få hjälp med. En undrar vad som egentligen står i de mänskliga rättighets-papprena. Att inte ha rätt att leva sitt liv känns inte som en mänsklig rättighet. Det är däremot verkligheten för många.
Hur ska vi kunna ta oss ur denna onda neråt-cirkel? Jag anser att det är en hopplös fråga. Vi har inte resurserna, inte viljan, inte sammanhållningen och respekten för varandra som krävs för att ens kunna ta första steget. Vi är alldeles för många och alldeles för få. Revolution är ett ord som existerade på 70-talet men klingar fult i mun idag. De mänskliga rättigheterna ligger inte i de utsattas händer, utan i maktens stora hand. Respekt och vidsynthet är en fråga som ligger långt ner på listan av vad vi ska lägga vikt på. Vi förskjuter att det väger mest.
Jag blir trött och hopplöst inställd.
Jag är cynisk, kokande förbannad och kämpande utan ork. Om vi, om jag ska överleva kriget är revolutionen ett måste. Tiden försvinner ifrån oss. Vi tar tillbaka makten med vapen och vilja och genom icke-accepterande av den blodiga vardagen. Paws up!
Titeln till boken jag nämnde i början är döpt till "Att leva ett liv, inte vinna ett krig".
För mig är det "Att kunna leva ett liv och vinna ett krig."
Det borde stå på alla våras läppar. Show me your teeth.
Vi är alla så olika, och den offantliga bristen på respekt gör det omöjligt att bygga någonting hållbart och rättvist att stå på. Istället faller vi tillsammans sakta men säkert på idiotiska grunder. En ohållbar situation som leder mer och mer till hopplöshet och orkeslöshet.
Att inte kunna gå utanför dörren pga hur en ser ut, vem en håller i handen gör kriget fientligt och till ett förfall som bryter ner varandra istället för att ens kunna existera. För att ens kunna leva ett värdigt liv, för att ens kunna existera. Ett rättvist liv, är nyckelordet i maktens händer. Trots möjligheterna som faktiskt finns idag så står det still. Vad beror det på? Det finns tusen anledningar till det som leder oss tillbaka till dag 1 på jordens marker. Vi har krigat med varandra sen urålderns tider och bara låtit det eskalera. Ohälsan bland folk idag är värre än någonsin. Självmorden ökar, hatbrotten, våldet och våldtäkterna, fattigdomen, rasismen blir mer och mer vardag. Brist på resurser gör att människor i kris inte har någonstans att gå. Alternativen blir mindre och mindre och svårare och svårare att få hjälp med. En undrar vad som egentligen står i de mänskliga rättighets-papprena. Att inte ha rätt att leva sitt liv känns inte som en mänsklig rättighet. Det är däremot verkligheten för många.
Hur ska vi kunna ta oss ur denna onda neråt-cirkel? Jag anser att det är en hopplös fråga. Vi har inte resurserna, inte viljan, inte sammanhållningen och respekten för varandra som krävs för att ens kunna ta första steget. Vi är alldeles för många och alldeles för få. Revolution är ett ord som existerade på 70-talet men klingar fult i mun idag. De mänskliga rättigheterna ligger inte i de utsattas händer, utan i maktens stora hand. Respekt och vidsynthet är en fråga som ligger långt ner på listan av vad vi ska lägga vikt på. Vi förskjuter att det väger mest.
Jag blir trött och hopplöst inställd.
Jag är cynisk, kokande förbannad och kämpande utan ork. Om vi, om jag ska överleva kriget är revolutionen ett måste. Tiden försvinner ifrån oss. Vi tar tillbaka makten med vapen och vilja och genom icke-accepterande av den blodiga vardagen. Paws up!
Titeln till boken jag nämnde i början är döpt till "Att leva ett liv, inte vinna ett krig".
För mig är det "Att kunna leva ett liv och vinna ett krig."
Det borde stå på alla våras läppar. Show me your teeth.
lördag 17 juli 2010
Vildingarnas land
Inga ord har funnits som har varit mer värda mer än dom Cajsa sa idag.
Det har hänt mycket på sista tiden. Alldeles för mycket i ett tomrum. Om jag hinner berättar jag om djävulskapen och de leende ögonen någon dag. Då får ni veta allt.
"I varje kvinna bor en krigare."
Mina är inte många men dom är av stål. J, C, U Valerie Solanas.
hideaway,
well they’ll seat us in the sun
by the way,
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone
ride away
gonna take me from my man
by the way
no they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone
hideaway
well they’ll seat us in the sun
by the way
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone
ride away
gonna take me from my man
by the way
no, they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone
Det har hänt mycket på sista tiden. Alldeles för mycket i ett tomrum. Om jag hinner berättar jag om djävulskapen och de leende ögonen någon dag. Då får ni veta allt.
"I varje kvinna bor en krigare."
Mina är inte många men dom är av stål. J, C, U Valerie Solanas.
hideaway,
well they’ll seat us in the sun
by the way,
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone
ride away
gonna take me from my man
by the way
no they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone
hideaway
well they’ll seat us in the sun
by the way
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone
ride away
gonna take me from my man
by the way
no, they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
