onsdag 21 oktober 2009

Att leva med lögner

It's a lie when you are telling the truth
It's the truth when you are telling a lie

onsdag 14 oktober 2009

Inte utan min dotter/religion

Jag har alltid känt mig så lyckligt lottad som har så fantastiska och fina föräldrar.
Jag har alltid varit stoltast, tryggast och lyckligast över att ha de bästa föräldrarna i världen. Men med tiden har saker förändrats. Inte min kärlek för dom. Inte hur jag älskar dom högt över molnen. Men jag har blivit vuxen och nästan gått om och blivit större än de människorna som satt mig till världen och som jag lutat mig mot hela mitt liv.
Jag har gått ifrån att gå i mina föräldrars fotsteg till att bryta mig loss och hoppa ur deras spår och gå åt ett helt annat håll och skapa egna fotspår på främmande marker. Jag har valt att leva mitt liv. Jag har valt att vara lycklig. Det är självklart den totala motsatsen till mina föräldrars liv.

Jag har från att jag fattade hur det kändes att tycka om någon och bli kär vetat att jag tycker om och blir kär i brudar. Lika länge har min mamma och pappa varit noga med att berätta för oss (mig och mina miljoner syskon) att alla är lika värda och att de hoppas och vill att vi alltid ska känna oss trygga i att berätta allt ifrån den minsta saken till den största för dom. Allt ifrån att syrran kallade mig dum till om vi varit med om något hemskt så som övergrepp, eller om vi är lagda åt "ett annat håll" och råkar vara homosexuella. De har alltid varit otroligt noga med att berätta hur mycket de älskar oss oavsett vad.

Trots min öppna, trygga och bra relation med mina föräldrar tog det 19 år för mig att komma ut. Men när jag väl tagit modet till mig och berättade för pappa vid 19 års ålder att jag gillar brudar, så gick allt som en dans. Han var finast i världen och blev tårögd och kastade sina björn-armar om mig och höll om mig tills jag kände mig helt lugn och trygg med hans kärleksord i öronen tillsammans med hans peppande, stolta stämma. Och jag kände hans lättnad och lycka över att jag berättat det som är viktigast i mitt liv.

Allt var frid och fröjd tills jag blev kär och galen, som Lotta Engberg skulle ha sagt, och ville dela med mig av kärleken jag funnit och visa hur lycklig hon gör mig. Men mest ville jag visa för kärleken det finaste jag har och de människorna som betyder mest i världen för mig; min familj och mina föräldrar. Mina föräldrar som har varit en sån fantastiskt stor del i vem jag blivit. De som har fostrat mig till att bli en människa som min flickvän blivit störtkär i.
De borde vara stoltast i världen.

Så är tyvärr inte fallet.
Efter 22 år har jag fått lära att mina nära inte alls är det dom sagt sig vara.
Efter 22 år visar det sig att de inte kan hantera de mest självklara situationer och vara på lika villkor, vilket dom predikat för mig om hela mitt liv.
Efter 22 år får jag som första barn som tar med en partner hem bli syndabocken och försökskaninen.
Efter 22 år visar sig de största, bästa, finaste och absolut mest öppna och fördomsfria föräldrarna att vara precis som alla andra okunniga föräldrar. Det trodde jag aldrig för min vildasate fantasi. Det har aldrig slagit mig att de skulle vara såhär skenheliga och rent utav schizofrena och dubbelsidiga och säga en sak men göra en annan. Inte en enda gång.

Det sägs att jag som lycklig och kär dotter gör reklam för gayhet och pråckar på människor och då i synnerhet mina syskon detta. Gayheten.

Jag undrar just hur jag gör det. Hur jag lyckas. För hur gör en? Hur får en andra att bli gay som inte är det? Jag har nämligen aldrig varit med om det.
Och jag tänker på mig själv. Efter en sinnessjukt religiös och framför allt HETERONORMATIV uppväxt, hur jag ändå lyckats vara så supergay (som jag faktiskt är) och hålla fast vid det trots den heteroreklam, som de så fint kallar det, som jag behövt stå ut med absolut hela mitt liv. Det går inte in i mitt huvud. Det är helt orimligt och omöjligt att förstå.

Vi lever på fullständigt olika villkor och fullständigt schizofrena argument.
Det känns så omöjligt och hopplöst när folk inte kan hålla sig till relevanta, respekterande, icke-diskriminerande och fungerande åsikter/argument. Och likaså med historia och sanning.
Jag är sanslöst chockad, besviken och förkrossad.

Jag har trotsat allt jag är rädd för, nära, kära, ovänner, samhället, system, världen. För att jag är RÄTT, BRA och LYCKLIG och lever det liv jag förtjänar.

De borde vara stoltast i världen.