söndag 22 november 2009

Med blod på händerna står de oskyldiga

Kära vänner. Jag har tappat tron på människor. Allt blod i allas ryggrad skrämmer mig så otroligt.

Återigen till religionen och homofobin som de religiösa, och i det här fallet mormonerna, tar ett steg längre. Till homoförintelsen. Det kan låta hårt och det är precis det det är. Jag har aldrig varit med om något värre. Människor i min absoluta närhet och i mitt blod har dragit i utrotningstrådarna ännu lite mer. Över gränsen. Igen.

Snart är det jul och min favorithögtid. Jag har i år, år, år, år varit med på släktmiddagar vi haft hemma hos någon av mina mormonsläktingar och deras familj dagen efter julafton. Jag har i alla år sett förbi deras fördomar, skumma och kränkande åsikter, deras religion och bara våran olikhet på grund av min kärlek till och för dom. Just för att jag trodde att vi älskade varandra. Just för att åtminstone jag gjorde det.
Men kära vänner, vad är kärlek när den inte accepteras?

I år firar jag jul med min kärlek Johanna i kärleksfamiljen Rönndahls hus hemma i Skåne. Mitt i all familjens förvirring kring mig, mitt liv och min kärlek så har dom ändå någonstans tagit sitt förnuft till fånga och prioriterat och valt mig och kärleken de har för mig före allt annat. Religionen till exempel. Detta har inte delar av min släkt gjort. De har bestämt, bakom min rygg, att jag med Johanna är väldigt välkomna till dem på den årliga jul-släktmiddagen den 25e december. MEN, inget här i livet är gratis, det vet vi alla. Och min nit-lott föll på kärleken. Vi är nämligen välkomna på villkoren att helt och hållet leva i förtryck, förnekelse och kränkning. Nämligen på villkoren att vi kommer som vänner och inte pussas, kramas, håller varandra i handen eller ens presenterar oss som ett par. Detta blir extra svårt då Johanna är min flickvän som jag bor tillsammans med. Alltså min sambo. Icke kombo. Vad som gör det problematiskt är att jag helt är emot lögner. Till exempel. För vad säger jag till min min mormor när hon frågar om Johanna och hur vi bor ihop?
Jag är utom mig av chock och besvikelse. Igen.
Faktumet att mina upp emot 50åriga morbröder inte har modet och den raka ryggen som jag har lyckats bygga upp mina ynka 22 år i livet, att ringa deras återigen 22åriga vuxna dotter och berätta om deras älskvärda förslag gör mig ursinnig. Det är få gånger i mitt liv som jag blivit smutskastad på det här viset och blivit behandlad som det as gamarna äter ifrån i djungelboken. Det är oresonabelt och mitt liv rasar samman och jag blir vuxen.

Att jag år 2009 förskjuts av min släkt som jag vilat, rymt till och funnit trygghet hos sedan barnsben är så otroligt främmande och fullkomligt ogreppbart för mig. Jag har absolut ingen förståelse till detta och kommer inte någon endaste gång i mitt liv att acceptera att bli behandlad som det svarta får de vill måla upp mig som.

Och de enda orden som dyker upp i mitt huvud är "behandla andra såsom du själv vill bli behandlad". Ord jag ständigt fått höra av just den sidan av släkten. Och de typiska mormonska orden "var öppensinnad/öppenhjärtad och ÄLSKA ALLA". Och de dyker upp i mitt huvud från era läppar.
Ni förstår inte vilken skada ni gör. Och ni gör den på eran Guds bekostnad. Jag tror inte att Hon är speciellt stolt över er i detta ögonblick. Det är en mycket älskvärd och schizofren Gud ni har åstadkommit i era huvuden.

Det finns så mycket att säga men jag vet inte vart jag varken ska börja eller sluta.
Med blod på händerna står de oskyldiga.
Och tro mig, ingen undgår blodet på era läppar.

onsdag 18 november 2009

Min bästa vän heter Ida.
Hon är tjejen som sitter med trasig bakgrund, vita-rosa skor, svart-rött hår och skinnjacka på tunnelbanan. Hon är också tjejen som följer med ut på krogen på din födelsedag och gör allt för att den ska vara världens bästa. Även fast du är svår, bråkig och förvirrad så sviker hon dig aldrig och följer dig in på småtimmarna, nästintill bär hem dig då du inte klarar dig själv. Klär av dig kläderna, bäddar och lägger dig i sängen för att själv få sova på 20 centimeter någon enstaka timme.

Hon är tjejen som alltid bryr sig om alla och hon är den som aldrig ger sig.
Den som ser större, längre.
Hon är den med mål och drömmar.
Den med kärlek och passion.
Den med rättvisa och handling.
Den med förståelsen, kunskapen, erfarenheten.
Den med önskan, viljan.
Den med tron, den med hopp, den med kärlek.

Men mest av allt är hon flickan som fann, erövrade och kidnappade mitt hjärta och min själ.
Hon är den som svetsade fast oss i varandra. Hon är den som gjorde mig större, störst.
Hon är min tvillingsjäl.

Hon är den jag delar allt med.
Hon är den jag är allt med.
Allt jag vill göra vill jag göra med dig.
Allt jag är vill jag vara med dig.
Allt jag går igenom vill jag gå igenom med dig.
Du finns bakom, framför och bredvid mig vad jag än gör.
Du är exemplet på hur jag vill leva mitt liv.
Du är inspirationen.
Du är den jag bär med mig i allt och det är hos dig jag ska vara.
Det är hos dig jag är.
Min kärlek är din.

Rosanna.