söndag 28 februari 2010

Kvinna - kvinna, man - man, kvinna - man

Jag får ofta höra av folk som inte lever som jag att "de inte har något problem med folk som mig och att en måste få leva som en vill och att folk har många vänner som lever som jag gör och att de älskar de människorna väldigt mycket." Precis som att det skulle vara något privilegie för mig att leva som jag gör.

Jag finner det mycket konstigt att människor med en heterosexuell läggning tycker sig ha rätten att uttala sig om levnadssätt som inte de lever. Att de på något sätt lever ett liv som är rätt och bättre än mitt. Att många ifrågasätter mitt levnadssätt när det fungerar precis som för vilket par som helst - jag och min brud delar på såväl praktiska som känslomässiga problem och ickeproblem om ni förstår vad jag menar. Vi delar på hyra, mat, diverse möbler och inredningssätt, kompromissar och löser livet på ett sådant sätt som vilket annat par som helst. Vi kysser varandra, ligger med varandra, älskar, hatar, bråkar, stöttar varandra och finner våra vägar i livet tillsammans.

Och visst, det är ett privilegie för mig att har kärlek i mitt liv. Men det är inte ett privilegie för mig att behöva kämpa för självklara rättigheter inom det här området. Som att till exempel hela tiden bli ifrågasatt, inte få ingå äktenskap och inte få adoptera vart jag än flyttar i världen. Att hela tiden bli behandlad som ett undantag gentemot normen. Kärleksnormen är väl att vara lycklig med någon som får det att pirra i hjärtat och i själ? Jag tycker visserligen att normer är ett fundamentalistiskt påhitt och något väldigt och verkligt destruktivt och att kärlek måste få vara något individuellt, precis som med allt annat. Varför ska jag då som lever i ett homosexuellt kärleksförhållande bli sedd som någon utanför och inte helt rätt? Och kom inte med någon usel bibel-vers som tolkas på tusentals olika sätt. Jag vet mycket väl vad religion gör med den här frågan.

Jag accepterar inte att vara ett undantag och någon med lägre rang. Det har jag aldrig gjort. Jag lever mitt liv precis så som jag vill leva det och det kommer jag göra tills världens undergång.
Men jag kräver en förklaring.

torsdag 25 februari 2010

En brutal verklighet

Det råder brist på många sätt i Sverige idag. Det finns inte resurser för människor med stora problem. Det finns inte hjälp för människor som är själsligt handikappade.

En måste kämpa för att få luft att andas när en inte kan kämpa.
En måste vara övermänsklig och klara mer än vad en klarar.
Hur?

Det är en brutal verklighet att leva i när en inte är en egen individ. Du måste i dina mörkaste stunder kämpa dig igenom det, i alla fall tills de auktoriteter som sitter inne med makten bestämmer sig för antingen eller. Som om de snurrar på ett mynt och du förlorar alltid eftersom det av någon mystisk anledning alltid lyckas bli krona istället för klave.
I dina mörkaste stunder, i det svartaste svart är du en massa, du är statistik.
Du är inte en egen individ.
Du är inte en människa, du är en siffra.

Det har gått väldigt fel det här. Blått är inte min favoritfärg.

fredag 5 februari 2010

Punk is my revolution

Jag har precis tittat på dokumentären Punk Attitude och det börjar bubbla i mig av att hamna rätt, hitta mig själv och vara supernyfiken.

Det är folk från olika band, allt ifrån New york dolls, MC5, Xray-Spex, Sex pistols till Black Flag och Agnostic Front som berättar vad punken är, har gjort, gör och vad den betyder. Det är om deras historia och våran. Även poeter, filmare, fotografer och folk från olika punk-tidningar är med och berättar om punken.

De berättar om hur band hatade varandra, hur folket hatade banden, hur band älskade varandra, hur folket älskade banden. Om det perversa, det provokativa, det rebelliska och revolutionära. Allt det dom gjorde som att knarka, slåss och göra det totala upproret genom att ha attityden "vi bryr oss inte" samtidigt som de kunde vara väldigt politiska och engagerade aktivister. Punk-aktivister. Så otroligt intressant och träffande.

Det träffar mig verkligen då jag själv spelar i ett punkrockband. Då jag själv har samma intentioner som några av de banden hade, blandat med ilska och aggression och kärlek. Jag känner mig som en blandning mellan den misära, destruktiva knarkpunken och den som ville göra skillnad och använda musikupproret till något större, öppnare och fungerande.

Det träffar mig också då jag kommer ifrån en riktig punk-släkt med en farsa som var en av de första i lilla staden Växjö som gjorde punkupproret tillsammans med sina syskon. Han piercade båda näsvingarna och örat själv eftersom det inte fanns något annat sätt att göra det på, och hade en kedja mellan näsringen och örat. Han hade en stor svart hatt på skallen med ett lila band runt och en svart kappa över sina trasiga och säkerhetsnålade kläder. Hans bröder såg likadana ut. Piercade sig själva, tatuerade sig själva och hade allt ifrån säkerhetsnålar i huden till väckarklockor dinglandes i örat. Jag älskar det ut i fingerspetsarna och känner hur det också finns i mitt blod.

Punken är ett sätt att få vara sig själv på och att få göra uppror mot det som inte står rätt till. Att få skrika auktoriteter i ansiktet att de har fel och att vi inte tänker ha det såhär. Att vägra och våga.

Mitt absoluta favoritband heter The Distillers och är min generation av punken. Sångerskan i bandet heter Brody Dalle och är min hjälte. Hon är bruden som växte upp i en familj som bestod av alkohol och säkerligen droger, misshandel och pengabrist. Hon är bruden som blev kickad från skolan när hon var 13 och skickades till en katolsk skola för brudar. Hon var den på skolan som för fri abort medans dom andra var emot. Hon är den som knarkade genom sin tonårsgång och långt in i sitt vuxna liv.

MEN. Hon är också den som tog sig ur drogerna med en sönderfrätt näsa som ärr, den destruktiva familjen, hennes destruktiva kärleksförållanden, hennes cutting, OCH skaffade en egen familj. Världens finaste med en liten Camille, en make vid namn Josh och en nyinskaffad hund. Hon lever livet och är störst, bäst och vackrast. Hon är banne mig bruden som levt i avgrunden men som nu befinner sig högst upp i San Fernando Valley. Hon är hoppet och tron i världens bästa punk-blandning. Det är förövrigt hon som finns högst upp på min bloggsida. Inspirationen i mitt liv som ni förstår.

Det är inte konstigt att jag är så besatt och inpräntad av hopp och revolution. Det är precis det punken är. Hopp, revolution och möjlighet till förändring. Den förändrar folks liv än idag, precis som den gjorde på 70-talet. Den öppnar upp ögonen och väcker oss ur den passiva sömnen och den är så mycket mer än musik. Den rör, berör och tröstar.

Den pumpar i mitt blod. Punken bubblar i mig.
Punk is my revolution.