torsdag 14 oktober 2010

Det osynliga självmordslidandet. Ett ämne om tabu, oansvariga prioriteringar och samhället.

Programmet debatt på svt 1 ikväll hade som ämne "självmord och internet". Detta ämne på grund av en 21-årig kille i Sverige som tog livet av sig i måndags genom att hänga sig och som samtidigt sände det live på internet.

Så fruktansvärt, hemskt och förkrossande. Jag kunde inte se det utan att skriva till debatt och berätta om min erfarenhet och min övertygelse kring ämnet suicid.

"Hej debatt.

Jag tittade och lyssnade noga på kvällens debatt om självmordet i måndags och huruvida det borde finnas lagar för diverse internet-sidor/hets.
Jag blev illa berörd och rent utav kränkt av att de flesta lade ner den dyrbara tiden i tv till att diskutera internet-fenomenet än vad som ligger bakom planer på suicid då detta är ett allvarligt ämne och problem och något som måste lyftas fram på ett mer ordentligt sett. Jag förstår att ni valt just debatten kring självmord och internet ikväll med tanke på vad som hände i måndags, men tiden skulle kunna delas med en debatt kring självmords-orsaker och vad som driver en till det. Det är en mycket viktigare fråga i stort än vad som händer på internet. Det är där debatten måste börja.

Jag är övertygad om att det inte var internet och de som hetsade stackars Marcus att ta livet av sig. Det var säkerligen en bidragande orsak, men inte i närheten av vad som låg bakom hans beslut. Jag kan inte tala för honom eller för någon annan, men min egna erfarenhet av att vara självmordsbenägen har ingen kunnat ändra. Inte sidan på internet som ger en en lång lista över hur en kan gå tillväga för att ta livet av sig som folkpartisten tog upp. Ingen hets och tyvärr ingen hjälp än sålänge. Jag försökte ta livet av mig för 3 månader sen ungefär och var noga med att det skulle lyckas. Tyvärr blev det inte så och vissa stunder ångrar jag det mycket och är väldigt arg över det då jag fortfarande tampas med det ständiga samhälls-kriget som är en mycket stor del i vad som drivit mig till suicid-kriget. Ingen hjälp har varit någon nytta för mig än sålänge. Jag har träffat vissa personer som varit och är fantastiska och kunnat vara bra stöd för mig, såsom psykologer etc. Det fruktansvärda och fullständigt oacceptabla är att det är dom som förstår och vet vad jag behöver men inte dom som har makten att faktiskt kunna ge mig vidare hjälp. Dom kan självklart försöka skicka vidare mig till en hjälp som skulle kunna få mig att praktiskt komma på fötter igen, som exempelvis KBT som funkar bra för vissa då inte bara samtalskontakt hjälper. Utefter det tar KBT-ansvarige beslut om en kan få den hjälpen pga av till exempel platsbrist och har antagligen höga krav på vem som behöver den hjälpen bäst tack vare platsbristen. Därför står jag still och självmordet blir gång på gång en självklarhet. Tack vare resursbrist, ansvarstagar-brist, prioriterings-brist och så vidare har jag minimala möjligheter att må bra och att bli en bra fungerande person.

Det jag vill ha sagt är att varje person har rätten till sitt egna liv. Att bestämma vad den ska göra med det, även om det så är självmord. Jag blev otroligt kränkt över sjukhusinsatsen som höll mig vid liv när mitt självmordsförsök misslyckades då jag klart och tydligt ville dö. Det finns inget försvar kring det trots att de som fick mig att fortsätta andas säkerligen gör det dom tror är bäst och bara vill hjälpa. Tyvärr blir det tvärtom. I mitt fall var det åtminstone så även ifall jag kan ha bra dagar efter försöket. Kampen för ett värdigt liv är fortfarande med mig varje dag trots allt.

Det här Nils pratade om, om att en person via internet hjälpt hans son att ta livet av sig gjorde mig oerhört förvirrad, väldigt, väldigt sorgsen och även frustrerad. Jag förstår att sorgen tar över förnuftet och att vissa personer absolut aldrig kan acceptera ödet kring självmord hos partners, familjemedlemmar, vänner, bandmedlemmar m.m. Jag förstår även att det finns idioter precis överallt som vill se andra lida och har mycket problem med sig själva och rent ut sagt är elaka som hetsar till en sådan handling som självmord. Jag är dock övertygad om att när en person innerligt har bestämt sig för att ta sitt liv så är det få saker som kan stoppa en. När jag bestämde mig gjorde jag det på riktigt och var fullkomligt tillfreds och lugn och trygg i mitt beslut och var säker på att det skulle gå vägen. Som jag sa tidigare var det en otrolig smärta och ilska när jag till slut vaknade upp efter att ha legat nedsövd med respirator i 4 dygn och förstod att jag faktiskt misslyckats och därav var tvungen att börja om med hela livskris-processen återigen. Utan att ens veta vart jag skulle börja då jag lämnat livet bakom mig i mitt beslut och även styrkan till att behöva kämpa för min skull och för andra människors skull.

Slutklämmen med hela mitt inlägg är att varje människa har rätt till sitt egna liv. Och jag önskar att jag fick sitta med i debatten ikväll. Jag och andra suicidala personer behövdes i kvällens debatt för ökad förståelse för självmordsbenägna personer och kunna rättvist få förklara hur det är för oss att leva med det här, som förhoppningsvis kunnat bidra till att ge de drabbade ett uns av ljus i mörkret genom en tuff men nödvändig förståelse och acceptans kring detta och de personer som lever i detta helvetet. Att veta att den personen som begått självmord gör det för att få ro i den evighetslånga kampen. För att få vila efter den långa, utmattande kampen som tar ifrån en allt. Det förtjänar jag och det förtjänar dom andra i min situation. Tyvärr medför det stor smärta för personer i dens närhet, men frågan är vem som ska få utstå smärtan. De som är en nära, eller den som lever med smärtan varje dag.

Mvh
Rosanna Rönndahl"