Tomhetens dunkla spår. 13/12 2010.

Det osynliga självmordslidandet. Ett ämne om tabu, oansvariga prioriteringar och samhället.

Programmet debatt på svt 1 ikväll hade som ämne "självmord och internet". Detta ämne på grund av en 21-årig kille i Sverige som tog livet av sig i måndags genom att hänga sig och som samtidigt sände det live på internet.

Så fruktansvärt, hemskt och förkrossande. Jag kunde inte se det utan att skriva till debatt och berätta om min erfarenhet och min övertygelse kring ämnet suicid.

"Hej debatt.

Jag tittade och lyssnade noga på kvällens debatt om självmordet i måndags och huruvida det borde finnas lagar för diverse internet-sidor/hets.
Jag blev illa berörd och rent utav kränkt av att de flesta lade ner den dyrbara tiden i tv till att diskutera internet-fenomenet än vad som ligger bakom planer på suicid då detta är ett allvarligt ämne och problem och något som måste lyftas fram på ett mer ordentligt sett. Jag förstår att ni valt just debatten kring självmord och internet ikväll med tanke på vad som hände i måndags, men tiden skulle kunna delas med en debatt kring självmords-orsaker och vad som driver en till det. Det är en mycket viktigare fråga i stort än vad som händer på internet. Det är där debatten måste börja.

Jag är övertygad om att det inte var internet och de som hetsade stackars Marcus att ta livet av sig. Det var säkerligen en bidragande orsak, men inte i närheten av vad som låg bakom hans beslut. Jag kan inte tala för honom eller för någon annan, men min egna erfarenhet av att vara självmordsbenägen har ingen kunnat ändra. Inte sidan på internet som ger en en lång lista över hur en kan gå tillväga för att ta livet av sig som folkpartisten tog upp. Ingen hets och tyvärr ingen hjälp än sålänge. Jag försökte ta livet av mig för 3 månader sen ungefär och var noga med att det skulle lyckas. Tyvärr blev det inte så och vissa stunder ångrar jag det mycket och är väldigt arg över det då jag fortfarande tampas med det ständiga samhälls-kriget som är en mycket stor del i vad som drivit mig till suicid-kriget. Ingen hjälp har varit någon nytta för mig än sålänge. Jag har träffat vissa personer som varit och är fantastiska och kunnat vara bra stöd för mig, såsom psykologer etc. Det fruktansvärda och fullständigt oacceptabla är att det är dom som förstår och vet vad jag behöver men inte dom som har makten att faktiskt kunna ge mig vidare hjälp. Dom kan självklart försöka skicka vidare mig till en hjälp som skulle kunna få mig att praktiskt komma på fötter igen, som exempelvis KBT som funkar bra för vissa då inte bara samtalskontakt hjälper. Utefter det tar KBT-ansvarige beslut om en kan få den hjälpen pga av till exempel platsbrist och har antagligen höga krav på vem som behöver den hjälpen bäst tack vare platsbristen. Därför står jag still och självmordet blir gång på gång en självklarhet. Tack vare resursbrist, ansvarstagar-brist, prioriterings-brist och så vidare har jag minimala möjligheter att må bra och att bli en bra fungerande person.

Det jag vill ha sagt är att varje person har rätten till sitt egna liv. Att bestämma vad den ska göra med det, även om det så är självmord. Jag blev otroligt kränkt över sjukhusinsatsen som höll mig vid liv när mitt självmordsförsök misslyckades då jag klart och tydligt ville dö. Det finns inget försvar kring det trots att de som fick mig att fortsätta andas säkerligen gör det dom tror är bäst och bara vill hjälpa. Tyvärr blir det tvärtom. I mitt fall var det åtminstone så även ifall jag kan ha bra dagar efter försöket. Kampen för ett värdigt liv är fortfarande med mig varje dag trots allt.

Det här Nils pratade om, om att en person via internet hjälpt hans son att ta livet av sig gjorde mig oerhört förvirrad, väldigt, väldigt sorgsen och även frustrerad. Jag förstår att sorgen tar över förnuftet och att vissa personer absolut aldrig kan acceptera ödet kring självmord hos partners, familjemedlemmar, vänner, bandmedlemmar m.m. Jag förstår även att det finns idioter precis överallt som vill se andra lida och har mycket problem med sig själva och rent ut sagt är elaka som hetsar till en sådan handling som självmord. Jag är dock övertygad om att när en person innerligt har bestämt sig för att ta sitt liv så är det få saker som kan stoppa en. När jag bestämde mig gjorde jag det på riktigt och var fullkomligt tillfreds och lugn och trygg i mitt beslut och var säker på att det skulle gå vägen. Som jag sa tidigare var det en otrolig smärta och ilska när jag till slut vaknade upp efter att ha legat nedsövd med respirator i 4 dygn och förstod att jag faktiskt misslyckats och därav var tvungen att börja om med hela livskris-processen återigen. Utan att ens veta vart jag skulle börja då jag lämnat livet bakom mig i mitt beslut och även styrkan till att behöva kämpa för min skull och för andra människors skull.

Slutklämmen med hela mitt inlägg är att varje människa har rätt till sitt egna liv. Och jag önskar att jag fick sitta med i debatten ikväll. Jag och andra suicidala personer behövdes i kvällens debatt för ökad förståelse för självmordsbenägna personer och kunna rättvist få förklara hur det är för oss att leva med det här, som förhoppningsvis kunnat bidra till att ge de drabbade ett uns av ljus i mörkret genom en tuff men nödvändig förståelse och acceptans kring detta och de personer som lever i detta helvetet. Att veta att den personen som begått självmord gör det för att få ro i den evighetslånga kampen. För att få vila efter den långa, utmattande kampen som tar ifrån en allt. Det förtjänar jag och det förtjänar dom andra i min situation. Tyvärr medför det stor smärta för personer i dens närhet, men frågan är vem som ska få utstå smärtan. De som är en nära, eller den som lever med smärtan varje dag.

Mvh
Rosanna Rönndahl"

Kampen om rättvisa

Det finns en bok som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig." Vi krigar ständigt för våran existens. För hur vi ser ut, vad vi har för värderingar, kön, sexuell läggning, ekonomi, sjukvård, boendebristen, ålder, personlighet, politisk syn, rättigheter, ursprung, fattigdom, krig.

Vi är alla så olika, och den offantliga bristen på respekt gör det omöjligt att bygga någonting hållbart och rättvist att stå på. Istället faller vi tillsammans sakta men säkert på idiotiska grunder. En ohållbar situation som leder mer och mer till hopplöshet och orkeslöshet.

Att inte kunna gå utanför dörren pga hur en ser ut, vem en håller i handen gör kriget fientligt och till ett förfall som bryter ner varandra istället för att ens kunna existera. För att ens kunna leva ett värdigt liv, för att ens kunna existera. Ett rättvist liv, är nyckelordet i maktens händer. Trots möjligheterna som faktiskt finns idag så står det still. Vad beror det på? Det finns tusen anledningar till det som leder oss tillbaka till dag 1 på jordens marker. Vi har krigat med varandra sen urålderns tider och bara låtit det eskalera. Ohälsan bland folk idag är värre än någonsin. Självmorden ökar, hatbrotten, våldet och våldtäkterna, fattigdomen, rasismen blir mer och mer vardag. Brist på resurser gör att människor i kris inte har någonstans att gå. Alternativen blir mindre och mindre och svårare och svårare att få hjälp med. En undrar vad som egentligen står i de mänskliga rättighets-papprena. Att inte ha rätt att leva sitt liv känns inte som en mänsklig rättighet. Det är däremot verkligheten för många.

Hur ska vi kunna ta oss ur denna onda neråt-cirkel? Jag anser att det är en hopplös fråga. Vi har inte resurserna, inte viljan, inte sammanhållningen och respekten för varandra som krävs för att ens kunna ta första steget. Vi är alldeles för många och alldeles för få. Revolution är ett ord som existerade på 70-talet men klingar fult i mun idag. De mänskliga rättigheterna ligger inte i de utsattas händer, utan i maktens stora hand. Respekt och vidsynthet är en fråga som ligger långt ner på listan av vad vi ska lägga vikt på. Vi förskjuter att det väger mest.
Jag blir trött och hopplöst inställd.

Jag är cynisk, kokande förbannad och kämpande utan ork. Om vi, om jag ska överleva kriget är revolutionen ett måste. Tiden försvinner ifrån oss. Vi tar tillbaka makten med vapen och vilja och genom icke-accepterande av den blodiga vardagen. Paws up!

Titeln till boken jag nämnde i början är döpt till "Att leva ett liv, inte vinna ett krig".
För mig är det "Att kunna leva ett liv och vinna ett krig."
Det borde stå på alla våras läppar. Show me your teeth.

Vildingarnas land

Inga ord har funnits som har varit mer värda mer än dom Cajsa sa idag.
Det har hänt mycket på sista tiden. Alldeles för mycket i ett tomrum. Om jag hinner berättar jag om djävulskapen och de leende ögonen någon dag. Då får ni veta allt.

"I varje kvinna bor en krigare."
Mina är inte många men dom är av stål. J, C, U Valerie Solanas.

hideaway,
well they’ll seat us in the sun
by the way,
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone

ride away
gonna take me from my man
by the way
no they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone

hideaway
well they’ll seat us in the sun
by the way
no, you’ve always been the one
you’ll ask your reasons why
what once was yours is mine
my babe is gone

ride away
gonna take me from my man
by the way
no, they’ll never understand
we’ll have a bit of fun
watching everyone
pass us by
you’ll ask your reason why
what once was yours is mine
my babe is gone

Om religion

Jag låter det här inlägget tala för sig självt. Hittade en debatt på internet där en ex-mormon skrivit att om en har några frågor kring religionen så svarar han mer än gärna på frågorna då han varit medlem i 14 år innan han gick ur och kan därför en hel del om religionen.
Såklart känner jag igen mig i detta och är väldigt engagerad i att öppna upp tankarna på människor, speciellt kring mormonismen. Då jag vet vilken skada den gör.

Nåväl. Inlägget talar för sig självt. Tilläggas ska också att jag vet mycket väl vem Peter Eriksson från Kristianstad är eftersom jag och min familj åkte till Kristianstad kyrka regelbundet när jag var liten och jag har därför träffat honom och pratat med honom många gånger. Både i kyrkan och på middag hemma hos honom tillsammans med min familj. Suck, världen är liten.

Jag börjar med vad ex-mormonen skrev och sedan fortsätter debatten då Peter har fått syn på inlägget.
Håll tillgodo!

"10.aug.2009, kl.21:40
Hej!

Jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (mormonkyrkan) i nästan 14 år innan jag upptäckte att den var helt osann och att det handlar om en religiös sekt. Utan att vilja skryta så är jag förmodligen en av de mest kunniga i Sverige angående mormonism. Vill någon fråga ngt så finns jag till hands.
MVH"

Inlägg från Peter:

"30.dec.2009, kl.22:23
tänkvärt och positivt om mormoner

Jag svarar fast jag är en aktiv mormon. Tänk så här;

Mormoner tror på evigt äktenskap mellan en man och kvinna och tror på en evig familj. I templet kan man gifta sig med varandra för evigt(inte tills dess döden skiljer) och kyrkans viktigaste uppgift är att stärka detta förhållande mellan familjemedlemmarna. Är detta hemskt?

Mormoner tror att vi alla är Guds barn då vi bodde hos honom innan vi föddes till jorden. Att dö innebär så småningom att vi kan komma tillbaka till våra himmelska föräldrar(ja vi tror att Gud är en man och att han har en evig hustru). Är detta hemskt?

Vi tror på att leva ett moraliskt liv, att vänta med sex tills man gifter sig, att inte dricka alkohol eller röka, att leva ett hälsosamt liv. Kyrkans ungdomar har härliga aktiviteter(se bolliaden.se)som jag har varit på många gånger och jag kan säga dig med tårar i ögonen, det finns inget bättre...Ungdomar träffas, idrottar, utbildar sig inom olika teman, har dans, uppvisningar av talanger och samtidigt en hög moral, ingen alkohol, ingen dåligt bara bra saker. Detta är fantastiskt. Är detta något dåligt?? (jag känner itne dig men jag skulle vilja se dig vara med på en bolliad och titta lite på dessa ungdomar och de värderingar som finns och gemenskap, det finns inget bättre..)

Mormoner tror mer än andra kristna, på levande profeter, andra skrifter än Bibeln(Mormons bok, en uppteckning som handlar om en del av indianernas förfäder och Kristi besök till dem). Tack vare detta "vet" en mormon att det är sant och vi känner oss glada på att det finns en mening med livet i ett evigt perspektiv. Mina barn känner trygghet i att vi är en evig familj, vad är fel med det????

Ja jag hoppas du fick några tankar med dig och jag kan garantera dig att det finns inget ont i kyrkan som sådan även om din vän försöker säga det till dig. VAR ISTÄLLET GLAD ÖVER MÖJLIGHETEN ATT LÄRA KÄNNA DESSA FINA MÄNNISKOR SOM TROR LITE MER ÄN ANDRA KRISTNA OCH BLIR DÄRFÖR HATADE AV DE SOM SÄGER SIG VARA KRISTNA (SOM DIN "VÄN" SOM FÖRSÖKER RÄDDA DIG FRÅN DESSA HEMSKA MORMONER)

Peter Eriksson, kristianstad"

Ännu ett från Peter:

"30.dec.2009, kl.22:04
Är det du Leif Erlingsson
Kan du mer än Bo G Wennerlund?? Han har varit medlem mycket längre än dig, han har haft de flesta ämbeten man kan ha, han har varit mycket aktiv tempelbesökare och tempelpresident. Vet du mer än honom??
Han är lycklig, frisk trots sin ålder och mycket engagerad inom evangeliet. Han är också en fin. ärlig människa så vad vill du bevisa?? Du kan inte bevisa något då andliga frågor kräver andliga svar.

Peter Eriksson kristianstad"

Ni ska även veta att jag precis innan jag hittade den här debatten var inne på en annan debatt där just Leif Erlingsson som gått ur kyrkan med familj skrivit en förklaring på varför han gått ur. Jag vet också vem Bo G Wennerlund är och jag har säkert träffat honom utan att komma ihåg det då mina föräldrar känner även honom. Bo är alltså högt uppsatt i kyrkan.

Till sist avslutar jag med vad "ex-mormonen" svarade på detta bisarra, påhoppande och aggressiva inlägg från Peter.

"31.dec.2009, kl.00:18

Magnus Ifver

Nej jag är inte Leif Erlingsson. Jag heter Magnus Ifver 36 år från Borlänge. Bo G Wennerlund känner jag till och han är alldeles säkert än god människa vilket de flesta mormoner är. Han kan mycket om mormonism är jag alldeles säker på. Det handlar dock inte att "kunna mest". Du har helt fel att det inte går att motbevisa mormonism. Det finns flera tusen sätt att bevisa det på.
Allt gott!"

Jag får så ont i magen av det här och blir så illa till mods då jag själv är en ex-mormon att jag måste gå ut och ta en cigg och sen sova. En blir verkligen mörkrädd för mindre. Tack, hej.

/En stolt överlevare av mormonerna.

Farmor.

När jag startade den här bloggen så gjorde jag det för min egen skull och för att ge folk ett nytt sätt att tänka och se saker. En ny möjlighet till förändring helt enkelt. Jag lovade mig själv att inte skriva alltför personligt och alltid ta in det samhällskritiska i mina texter.

Ikväll tänker jag dock skriva om min farmor. Om tryggheten, storheten och kärleken. Någon högst personlig. Hur lyckligt lottad en är som har en sån när och kär människa i livet. Att dela minnen med, att växa med, att lära av, att finna trygghet hos, att finna styrka hos. Hur vi kan sitta och prata i timmar och timmar ända till halv tre på natten om allt. Svåra som lätta. Hur vi kan bearbeta och förstå historia och nutid tillsammans. Hur vi bygger upp varandra och förstår allt som har varit och allt som är. Att få perspektiv.

Jag tänker på hur otroligt värdefull hon är. Hur livsviktigt det är att ha någon som förstår mitt i allt kaos. Hur det kan vara på liv och död att ha en sådan människa hos sig i disfunktionella sammanhang, uppväxter och relationer. Hur det kan ta år och dagar att förstå det hon alltid har pratat om och förstå att hon har rätt. Och lättnaden när den insikten sakta faller på plats i en. Det borde vara lag att ha en sån människa i sitt liv.

Så himla många som kämpar sig igenom sitt liv på alla plan. Med pengar, mat, psyke, hälsa, missbruk, diskriminering, våld, fanatism, övergrepp och allt därimellan. Och så himla många människor som tar sig igenom livet utan den där andningspausen som jag har hos min farmor. Så många som tar sig igenom den hårda verkligheten helt själva. Hur går det till? Ni har all min respekt som klarar av det. Ni är starkare än Pippi Långstrump världens starkaste kvinna och ni förtjänar all respekt och all hjälp ni behöver. För det är inte lätt. Det har jag redan som en 23 år gammal kvinna fått uppleva.

Jag blir en ny människa när jag är hos min farmor. Hos henne finns styrkan och hoppet och kärleken. Hon är min längsta bästa vän. Och en så högt älskad av en liten vilsen tjej som blir varm i hela hjärtat av hennes trallande och vislande i köket. Som blir klok av hennes erfarna stora ord och erfarenheter. Hennes kunskap. Hennes nyfikenhet och engagemang. Hon är den perfekta blandningen med det största hjärtat.
Jag vill bli som min farmor när jag blir gammal.

Kvinna - kvinna, man - man, kvinna - man

Jag får ofta höra av folk som inte lever som jag att "de inte har något problem med folk som mig och att en måste få leva som en vill och att folk har många vänner som lever som jag gör och att de älskar de människorna väldigt mycket." Precis som att det skulle vara något privilegie för mig att leva som jag gör.

Jag finner det mycket konstigt att människor med en heterosexuell läggning tycker sig ha rätten att uttala sig om levnadssätt som inte de lever. Att de på något sätt lever ett liv som är rätt och bättre än mitt. Att många ifrågasätter mitt levnadssätt när det fungerar precis som för vilket par som helst - jag och min brud delar på såväl praktiska som känslomässiga problem och ickeproblem om ni förstår vad jag menar. Vi delar på hyra, mat, diverse möbler och inredningssätt, kompromissar och löser livet på ett sådant sätt som vilket annat par som helst. Vi kysser varandra, ligger med varandra, älskar, hatar, bråkar, stöttar varandra och finner våra vägar i livet tillsammans.

Och visst, det är ett privilegie för mig att har kärlek i mitt liv. Men det är inte ett privilegie för mig att behöva kämpa för självklara rättigheter inom det här området. Som att till exempel hela tiden bli ifrågasatt, inte få ingå äktenskap och inte få adoptera vart jag än flyttar i världen. Att hela tiden bli behandlad som ett undantag gentemot normen. Kärleksnormen är väl att vara lycklig med någon som får det att pirra i hjärtat och i själ? Jag tycker visserligen att normer är ett fundamentalistiskt påhitt och något väldigt och verkligt destruktivt och att kärlek måste få vara något individuellt, precis som med allt annat. Varför ska jag då som lever i ett homosexuellt kärleksförhållande bli sedd som någon utanför och inte helt rätt? Och kom inte med någon usel bibel-vers som tolkas på tusentals olika sätt. Jag vet mycket väl vad religion gör med den här frågan.

Jag accepterar inte att vara ett undantag och någon med lägre rang. Det har jag aldrig gjort. Jag lever mitt liv precis så som jag vill leva det och det kommer jag göra tills världens undergång.
Men jag kräver en förklaring.

En brutal verklighet

Det råder brist på många sätt i Sverige idag. Det finns inte resurser för människor med stora problem. Det finns inte hjälp för människor som är själsligt handikappade.

En måste kämpa för att få luft att andas när en inte kan kämpa.
En måste vara övermänsklig och klara mer än vad en klarar.
Hur?

Det är en brutal verklighet att leva i när en inte är en egen individ. Du måste i dina mörkaste stunder kämpa dig igenom det, i alla fall tills de auktoriteter som sitter inne med makten bestämmer sig för antingen eller. Som om de snurrar på ett mynt och du förlorar alltid eftersom det av någon mystisk anledning alltid lyckas bli krona istället för klave.
I dina mörkaste stunder, i det svartaste svart är du en massa, du är statistik.
Du är inte en egen individ.
Du är inte en människa, du är en siffra.

Det har gått väldigt fel det här. Blått är inte min favoritfärg.

Punk is my revolution

Jag har precis tittat på dokumentären Punk Attitude och det börjar bubbla i mig av att hamna rätt, hitta mig själv och vara supernyfiken.

Det är folk från olika band, allt ifrån New york dolls, MC5, Xray-Spex, Sex pistols till Black Flag och Agnostic Front som berättar vad punken är, har gjort, gör och vad den betyder. Det är om deras historia och våran. Även poeter, filmare, fotografer och folk från olika punk-tidningar är med och berättar om punken.

De berättar om hur band hatade varandra, hur folket hatade banden, hur band älskade varandra, hur folket älskade banden. Om det perversa, det provokativa, det rebelliska och revolutionära. Allt det dom gjorde som att knarka, slåss och göra det totala upproret genom att ha attityden "vi bryr oss inte" samtidigt som de kunde vara väldigt politiska och engagerade aktivister. Punk-aktivister. Så otroligt intressant och träffande.

Det träffar mig verkligen då jag själv spelar i ett punkrockband. Då jag själv har samma intentioner som några av de banden hade, blandat med ilska och aggression och kärlek. Jag känner mig som en blandning mellan den misära, destruktiva knarkpunken och den som ville göra skillnad och använda musikupproret till något större, öppnare och fungerande.

Det träffar mig också då jag kommer ifrån en riktig punk-släkt med en farsa som var en av de första i lilla staden Växjö som gjorde punkupproret tillsammans med sina syskon. Han piercade båda näsvingarna och örat själv eftersom det inte fanns något annat sätt att göra det på, och hade en kedja mellan näsringen och örat. Han hade en stor svart hatt på skallen med ett lila band runt och en svart kappa över sina trasiga och säkerhetsnålade kläder. Hans bröder såg likadana ut. Piercade sig själva, tatuerade sig själva och hade allt ifrån säkerhetsnålar i huden till väckarklockor dinglandes i örat. Jag älskar det ut i fingerspetsarna och känner hur det också finns i mitt blod.

Punken är ett sätt att få vara sig själv på och att få göra uppror mot det som inte står rätt till. Att få skrika auktoriteter i ansiktet att de har fel och att vi inte tänker ha det såhär. Att vägra och våga.

Mitt absoluta favoritband heter The Distillers och är min generation av punken. Sångerskan i bandet heter Brody Dalle och är min hjälte. Hon är bruden som växte upp i en familj som bestod av alkohol och säkerligen droger, misshandel och pengabrist. Hon är bruden som blev kickad från skolan när hon var 13 och skickades till en katolsk skola för brudar. Hon var den på skolan som för fri abort medans dom andra var emot. Hon är den som knarkade genom sin tonårsgång och långt in i sitt vuxna liv.

MEN. Hon är också den som tog sig ur drogerna med en sönderfrätt näsa som ärr, den destruktiva familjen, hennes destruktiva kärleksförållanden, hennes cutting, OCH skaffade en egen familj. Världens finaste med en liten Camille, en make vid namn Josh och en nyinskaffad hund. Hon lever livet och är störst, bäst och vackrast. Hon är banne mig bruden som levt i avgrunden men som nu befinner sig högst upp i San Fernando Valley. Hon är hoppet och tron i världens bästa punk-blandning. Det är förövrigt hon som finns högst upp på min bloggsida. Inspirationen i mitt liv som ni förstår.

Det är inte konstigt att jag är så besatt och inpräntad av hopp och revolution. Det är precis det punken är. Hopp, revolution och möjlighet till förändring. Den förändrar folks liv än idag, precis som den gjorde på 70-talet. Den öppnar upp ögonen och väcker oss ur den passiva sömnen och den är så mycket mer än musik. Den rör, berör och tröstar.

Den pumpar i mitt blod. Punken bubblar i mig.
Punk is my revolution.

We play punk rock 'n roll, if we didn't we got no soul.

Ikväll vill jag skriva om lyckan. Lyckan att hitta det där en brinner för. Det där som gör att en blir alldeles snurrig, ivrig, sprudlande lycklig, galen, exploderande, inspirerad, kreativ, hel. Det där som håller en i schack. Vid liv. Hel.

Jag hittade det som ett litet barn på 11 år och vårat första bandnamn var No Friends. Dansbandet Friends var väldigt inne på den tiden och vi gillade varken dansband eller Friends. Därför, som de små rebelliska barn vi var gjorde vi uppror och tyckte att No Friends var perfekt.

Efter ett antal år, bandmedlemsbyten och namnbyten (några exempel är Prelude, Tabazco, Silence och Superior trash) hittade vi dock det som vi hållt fast vid i 5 år nu - Beat up Betty. De här tre orden är det som håller mig högt upp i skyn flygandes på fluffiga moln och inte svajandes på klippkanten. Det här är en av de saker jag är stoltast över i mitt liv, det jag andas och det jag är. Dagar utan de här 3 brudarna får mig att vilja gå under. Och den här veckan har jag förstått vilken meducin de är för mig. Och vilken meducin vi kommer att bli för er. För det är fa precis det vi är och det som är vårat syfte. Vi är meducin som ska läka alla er och allt det som gör ont och är trasigt. Vårt mål är att ni alltid ska kunna komma till oss och älska livet. Att ni ska bli hela genom det här, så som vi har blivit det. Att alla ska förstå hur mycket vi behöver varandra. Vi vill att ni i era mörka och ljusa stunder ska kunna vända er om och känna oss i ryggen. Vi tar emot er.

Det jag ville ha sagt med det här inlägget var att jag känner mig så galet lyckligt lottad över att ha hittat det där som jag brinner för. Att kunna brinna. Det kommer jag alltid ha störst respekt för och vara lycklig så som i filmer över. Det här är min själ.

We are kids we play punk rock 'n roll
If we didn't we got no soul

This is how we choose to live
This is how we love to live
Love to live
We love to live

Makt, prakt, förakt

Jag och Johanna har pratat om det här med giftermål och äktenskap. Och nej gott kärt folk, vi äro ikke gravida, har ikke köpt villa och volvo, har ikke förlovat oss och skall ikke ingå äktenskap. Inte än. Får se om vi någonsin gör det ens. Vi har inte riktigt bestämt oss.

Först och främst så förstår jag inte folk som vill gifta sig i kyrkan. Men sen är ju jag ganska så super religionsskadad i huvudet. Och sen som nummer två förstår jag inte varför en egentligen vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kallar det inte heller för giftermål. Jag skulle hellre kalla det för maktmål.

För mig är giftermål och äktenskap nog snarare en maktutövning och äganderättsillusion och något väldigt farligt istället för att vara något kärleksfullt som det kanske varit tänkt från början och som vi gärna vill tro (precis som religion för övrigt).

Om en googlar äktenskap och äktenskapets historia så får en till exempel upp det här:
"Under medeltiden var äktenskapet ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna. Löften gavs inför vittnen och bekräftades med samlag. Kyrkan var först inte inblandad, men fick en roll senare under medeltiden."

Några andra exempel låter:
"Under 1800-talet förändrades äktenskapet. I 1811 års kyrkohandbok förändrades vigselformuläret så att kvinnan inte längre skulle vara "undergiven" sin man utan istället "tillgiven". I samband med detta så skapades bilden av kvinnan som det svaga könet där hennes plats var i hemmet medans mannen skulle slita ihop familjens brödföda. Deras olika egenskaper skulle komplettera varandra och mannen blev familjeförsörjare. Kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och omyndig. Detta medförde nya problem och hos kvinnor i högre samhällsklasser upptäcktes nervösa symptom på grund av undersysselsättning som betecknades som "hysteri", enligt diagnos hos läkare. Författarinnan Karin Johannisson kallar i sin bok "Den mörka kontinenten" perioden mellan 1870 och första världskriget för "Hysterins guldålder". Redan nu börjar manliga författare som Henrik Ibsen och August Strindberg kritisera det borgerliga äktenskapet som bland annat blir kallat för "bekväma kvinnors försörjningsanstalt".

Och lite historiafakta:

År 1862 Mannens lagstadgade rätt att "aga" sin hustru avskaffades.

År 1872 Myndig kvinna fick rätt att bestämma vem hon vill gifta sig med.

År 1919 blev en gift kvinna förklarad myndig och fick rösträtt.

År 1921 Gift kvinna fick rätt att ta jobb utan makens medgivande.

År 1939 blev det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

För mig är det här fallet solklart och jag vill fa inte längre gifta mig. Det är ett maktutövande utöver det vanliga och kvinnor blir slavinnor och inte längre värda. Och jag går i tusen bitar av ilska när jag tänker på att en MÅSTE gifta sig för att ha rättighet att till exempel ärva ens käresta om hen försvinner. Och då kan ni ju även tänka på att det trots den lagen inte är en självklarthet att gays får det även om de är gifta. Även ifall de levt hela deras vuxna liv tillsammans tills de blivit alldeles rynkiga. Jag blir förbannad över att äktenskapets historia är ännu ett kvinnoförtryck som religionen praktiskt taget har tagit patent på. Och då inte på ett humant sätt och på ALLAS villkor, utan bara på de kristnas sätt och villkor.

Jag tänker fa inte bli en av dom som ingår i en förtryckarhitorik. No way. Jag och min kära Panni ska minsann ingå ett alldeles eget kärleksskap med alla vi älskar och som är lika lyckliga som vi över kärleken och högaktar den och inte smutskastar och trampar på den. Vi ska fa ha världens fetaste kärleksfest om och i så fall när vi bestämmer oss för att ta vår relation ett steg längre i framtiden. En fest vid stranden i San Fransisco i solnedgång tillsammans med alla kärleksmänniskor är vad jag tänker. Kyssas, älska varandra som aldrig förr och banne mig göra som det sägs i uttrycket att leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i disneyfilmerna. Fast med en gaytvist då.

Tack för mig.

Home is where the heart is

Länge inatt låg jag i sängen och tänkte på mitt barndomshem, min barndom och mitt barndomshus. Jag har en kär och fantastisk bror som tänker mycket på det här och inatt förstod jag verkligen varför han gräver ner sig i det.

Tänkte tillbaka på hur det kändes att komma hem efter skolan, öppna den stora mörkbruna trädörren med det gammeldagsa låset och slänga väskan i den brun-vita hallen. Hur vi hade arbetade upp klädkrokar till varje barn på hallväggen under speglarna. Det tog några år. Och det var charmen.

Tänker på hur snön kändes utanför de stora fönstrena i "storarummet" som vi kallade det. Hur vi brukade leka på de två lekplatserna vi hade bara längre ner på gatan och utanför vårat storarumsfönster. Tänker på den stora stenen som vi brukade brottas på och leka herren på täppan och på karusellen och alla dess varv med snurriga barn som passagerare. Tänker på sjön. På hur gräset såg ut när solnedgången precis hade tagit form och lagt sig över den lilla byn och framför allt utanför vårat fönster, över sjön.

Jag tänker på hur trappan till gillestugan knarrade när en gick där. På de bruna trappstegen med svart kant och på mattan mamma köpt någonstans över de stora haven och satt upp i mitten av trappan där det var så hög vägg.

Tänker på mitt lilla rum där nere. På hur jag ibland var rädd när jag skulle gå upp på toa mitt i natten utan några lampor tända och en nästan fick känna sig fram i mörkret och smyga upp för knarr-trappan för att inte väcka någon. På hur det ibland satt människor i skinnsoffan utanför mitt rum i vardagsrummet där nere och tittade på Nalle Puh, mitt i natten för att de var sjuka och inte kunde sova.

Tänker på alla ommöbleringar. På hur mamma och pappa var uppe hela natten en eller två gånger och gjorde om hela gillestugan till ett stort lekrum. Massa leksaker överallt. Bilmattor, hyllor proppade med gosedjur, bilar, lego. Dockor, dockhus, dockspisar. Och hur vi efter det kom på leken Häxa. Haha. Och hur vi sen satte upp det stora pingisbordet, byråarna och cdspelaren ovanpå. Den gamla, rangliga. Och på alla mammas tusen heliga affischer i hela huset.

Jag tänker på hur det var att gå upp tidigt på morgonen och dricka varm choklad som mamma tidigt gått upp och gjort innan det var dags att gå till skolan. Jag minns precis hur det kändes att sitta i köket på trästolarna samtidigt som mamma stod och gjorde pizza på bardisken bredvid. Och alla miljoner syskon som satt med mig eller sprang ut och in genom kök, altan, ytterdörr.
Kommer ihåg när vi hade den lilla och ganska gamla tvn i köket. Altanen med gungan och trästegen. Kastanjeträdet som även var världens bästa klätterträd (en kunde klättra ända upp till toppen och skrika "kolla på mig mamma och pappa!"). Även björken som vi band ett rep runt och hade hängmattan hängandes och gungandes.

Jag minns hur det var att gå upp till storarummet och lägga sig i soffan för att få lite privacy. Lite lugn och ro så gott det gick. Hur det rummet förde med sig lugn. Hur huset gav mig trygghet. Att ha sin del av kakan och sitt utrymme, samtidigt som alla en älskade var alldeles bredvid och alltid fanns till hands.
Fa vad jag kan sakna det ibland. Just den tryggheten.

Home is where the heart is.

He ate my heart and then he ate my brain

Idag pratade jag och min bästa vän Ida om barndom, ansvar och hål i själ och hjärta. Om förutsättningar. Om att alla inte har förutsättningarna för att få ett rättvist och humant liv. Det påminde mig om mitt förra inlägg - Bakom lås och bom.

Precis så kändes det när jag pratade med Ida idag. Vi är två stycken som minsann har styrt upp våra liv helt själva. Utan hjälp någonstans ifrån, och nog har vi fått ta våra smällar, och nog har vi blivit hårdytade. Men Ida och jag är två människor som alltid haft detta hårda skal. Som alltid varit samhällskritiska, som aldrig varit nöjda med plats nummer två. Som aldrig varit nöjda med tanken på de rika och de fattiga. Det är klyschigt men sant - världen är uppbyggd på pengar och har en pengarna har en förutsättningarna. Det är vi inte nöjda med.

Varken Ida eller jag har någonsin haft de pengarna och aldrig fått de förutsättningarna. Ida som levt hela hennes vuxna liv och nästan hela hennes tonårsliv utan föräldrar, bokstavligt talat. Jag som har mina fantastiska föräldrar men även 7 andra syskon de behöver fokusera på. Jag har inte fått det jag har behövt. Inte fullt ut. Ida har absolut inte fått det. Sen Nina försvann har min finaste bästa vän aldrig fått höra en vuxen säga till henne att hen/hon/han/den/det älskar henne. Och fa vad det är viktigt. Folk förstår nog inte hur viktiga de tre små, stora orden är. Tänk er själva att leva som tonåring med tusen miljoner tankar, känslor, hormoner som bara irrar runt i kroppen utan någonstans att landa. Utan någon trygghet. Utan någon paus. Utan något lugn. Utan ro. Utan någon grund. Utan någonstans att få vara, att verkligen få tänka och känna. Att inte ha någonstans att leta upp vem en är. Att aldrig få höra med lugn och erfaren stämma att det är såhär det går till. Du håller bara på att bli vuxen och hitta vem du är. Vem du vill vara. Och att du är bäst. För det är du Idaälskling. Bäst.

Vi pratade om det stora ansvaret att skaffa barn. Om hur en del föräldrar inte förstår och tar det ansvaret och istället lägger det på de oskyldiga barn som kommit till världen på grund av deras val. Vi pratade om ett ansvarskontrakt. Att en som blivande föräldrar banne mig ska få skriva ett sånt kontrakt när en väntar barn. Det är inte mer än rättvist. Fa vad orättvist det är att deras döttrar, söner ska få ta det ansvaret. Vissa kanske inte ens ville komma till denna as-ätande värld. Hur vissa inte ens vill leva här. Men hur vi bara får suck it up och anpassa hela vårt liv efter att föräldrar som inte kunde eller ville ta det stora ansvaret att hålla deras dotter i handen på resan genom livet.

Fa vilken tur det är att vi har varandra Ida. Vi är starkare än alla föräldrar i världen tillsammans. Och vår Beat up Betty-familj likaså. Vi har lärt oss att ta ansvar och det är det vi kommer att ta.
Vi har lärt våran orättvisa läxa den hårda vägen.
Och det är vi som har våra stora hjärtan och hjärnor kvar.

Ett liv bakom lås och bom

Fa vad livet kan vara svårt. Att bara räcka till. Att bara existera. Att bara existera innebär en massa krav.
Praktiskt - boende, pengar, arbete, plugg, inredning.
Psykiskt/mentalt/själsmässigt - Intelligens, erfarenhet, styrka, självförtroende, att vara rätt.
Vad som måste finnas med i båda kategorierna är möjlighet. Att ha möjligheten. Möjligheten att skaffa lägenhet (ekonomiskt, bostadsbristen, köerna), att skaffa pengar (arbetslösheten, brist på jobb som passar alla, inget csn för de som inte vill plugga), skaffa inredning (återigen - pengarna?).

Möjligheten att ha en styrka i sig som mejar ner alla hinder som inte går att undgå. Att skaffa självförtroende i en värld som aldrig accepterar och alltid pushar över gränserna fastän en ska vara inrutad i "normalrutan". Att vara rätt i en värld som inte ens accepterar "det normala".

Vad händer med dom som inte har möjligheten då? Finns det möjlighet för alla? Svaret är ett simpelt nej.

Jag är samhällskritisk. I allt jag gör. I själ och hjärta. I kläder och utseende. I musik och vänner. I känslor och tankar.

Jag är inte nöjd. Det borde ingen vara. Allt är snedvridet och uppochner. Allt är förvirrat och blassé.

Rutan klockan 7 råttan.
Jag har en dålig dag idag.