söndag 24 januari 2010

We play punk rock 'n roll, if we didn't we got no soul.

Ikväll vill jag skriva om lyckan. Lyckan att hitta det där en brinner för. Det där som gör att en blir alldeles snurrig, ivrig, sprudlande lycklig, galen, exploderande, inspirerad, kreativ, hel. Det där som håller en i schack. Vid liv. Hel.

Jag hittade det som ett litet barn på 11 år och vårat första bandnamn var No Friends. Dansbandet Friends var väldigt inne på den tiden och vi gillade varken dansband eller Friends. Därför, som de små rebelliska barn vi var gjorde vi uppror och tyckte att No Friends var perfekt.

Efter ett antal år, bandmedlemsbyten och namnbyten (några exempel är Prelude, Tabazco, Silence och Superior trash) hittade vi dock det som vi hållt fast vid i 5 år nu - Beat up Betty. De här tre orden är det som håller mig högt upp i skyn flygandes på fluffiga moln och inte svajandes på klippkanten. Det här är en av de saker jag är stoltast över i mitt liv, det jag andas och det jag är. Dagar utan de här 3 brudarna får mig att vilja gå under. Och den här veckan har jag förstått vilken meducin de är för mig. Och vilken meducin vi kommer att bli för er. För det är fa precis det vi är och det som är vårat syfte. Vi är meducin som ska läka alla er och allt det som gör ont och är trasigt. Vårt mål är att ni alltid ska kunna komma till oss och älska livet. Att ni ska bli hela genom det här, så som vi har blivit det. Att alla ska förstå hur mycket vi behöver varandra. Vi vill att ni i era mörka och ljusa stunder ska kunna vända er om och känna oss i ryggen. Vi tar emot er.

Det jag ville ha sagt med det här inlägget var att jag känner mig så galet lyckligt lottad över att ha hittat det där som jag brinner för. Att kunna brinna. Det kommer jag alltid ha störst respekt för och vara lycklig så som i filmer över. Det här är min själ.

We are kids we play punk rock 'n roll
If we didn't we got no soul

This is how we choose to live
This is how we love to live
Love to live
We love to live

tisdag 12 januari 2010

Makt, prakt, förakt

Jag och Johanna har pratat om det här med giftermål och äktenskap. Och nej gott kärt folk, vi äro ikke gravida, har ikke köpt villa och volvo, har ikke förlovat oss och skall ikke ingå äktenskap. Inte än. Får se om vi någonsin gör det ens. Vi har inte riktigt bestämt oss.

Först och främst så förstår jag inte folk som vill gifta sig i kyrkan. Men sen är ju jag ganska så super religionsskadad i huvudet. Och sen som nummer två förstår jag inte varför en egentligen vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kallar det inte heller för giftermål. Jag skulle hellre kalla det för maktmål.

För mig är giftermål och äktenskap nog snarare en maktutövning och äganderättsillusion och något väldigt farligt istället för att vara något kärleksfullt som det kanske varit tänkt från början och som vi gärna vill tro (precis som religion för övrigt).

Om en googlar äktenskap och äktenskapets historia så får en till exempel upp det här:
"Under medeltiden var äktenskapet ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna. Löften gavs inför vittnen och bekräftades med samlag. Kyrkan var först inte inblandad, men fick en roll senare under medeltiden."

Några andra exempel låter:
"Under 1800-talet förändrades äktenskapet. I 1811 års kyrkohandbok förändrades vigselformuläret så att kvinnan inte längre skulle vara "undergiven" sin man utan istället "tillgiven". I samband med detta så skapades bilden av kvinnan som det svaga könet där hennes plats var i hemmet medans mannen skulle slita ihop familjens brödföda. Deras olika egenskaper skulle komplettera varandra och mannen blev familjeförsörjare. Kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och omyndig. Detta medförde nya problem och hos kvinnor i högre samhällsklasser upptäcktes nervösa symptom på grund av undersysselsättning som betecknades som "hysteri", enligt diagnos hos läkare. Författarinnan Karin Johannisson kallar i sin bok "Den mörka kontinenten" perioden mellan 1870 och första världskriget för "Hysterins guldålder". Redan nu börjar manliga författare som Henrik Ibsen och August Strindberg kritisera det borgerliga äktenskapet som bland annat blir kallat för "bekväma kvinnors försörjningsanstalt".

Och lite historiafakta:

År 1862 Mannens lagstadgade rätt att "aga" sin hustru avskaffades.

År 1872 Myndig kvinna fick rätt att bestämma vem hon vill gifta sig med.

År 1919 blev en gift kvinna förklarad myndig och fick rösträtt.

År 1921 Gift kvinna fick rätt att ta jobb utan makens medgivande.

År 1939 blev det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

För mig är det här fallet solklart och jag vill fa inte längre gifta mig. Det är ett maktutövande utöver det vanliga och kvinnor blir slavinnor och inte längre värda. Och jag går i tusen bitar av ilska när jag tänker på att en MÅSTE gifta sig för att ha rättighet att till exempel ärva ens käresta om hen försvinner. Och då kan ni ju även tänka på att det trots den lagen inte är en självklarthet att gays får det även om de är gifta. Även ifall de levt hela deras vuxna liv tillsammans tills de blivit alldeles rynkiga. Jag blir förbannad över att äktenskapets historia är ännu ett kvinnoförtryck som religionen praktiskt taget har tagit patent på. Och då inte på ett humant sätt och på ALLAS villkor, utan bara på de kristnas sätt och villkor.

Jag tänker fa inte bli en av dom som ingår i en förtryckarhitorik. No way. Jag och min kära Panni ska minsann ingå ett alldeles eget kärleksskap med alla vi älskar och som är lika lyckliga som vi över kärleken och högaktar den och inte smutskastar och trampar på den. Vi ska fa ha världens fetaste kärleksfest om och i så fall när vi bestämmer oss för att ta vår relation ett steg längre i framtiden. En fest vid stranden i San Fransisco i solnedgång tillsammans med alla kärleksmänniskor är vad jag tänker. Kyssas, älska varandra som aldrig förr och banne mig göra som det sägs i uttrycket att leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i disneyfilmerna. Fast med en gaytvist då.

Tack för mig.

söndag 10 januari 2010

Home is where the heart is

Länge inatt låg jag i sängen och tänkte på mitt barndomshem, min barndom och mitt barndomshus. Jag har en kär och fantastisk bror som tänker mycket på det här och inatt förstod jag verkligen varför han gräver ner sig i det.

Tänkte tillbaka på hur det kändes att komma hem efter skolan, öppna den stora mörkbruna trädörren med det gammeldagsa låset och slänga väskan i den brun-vita hallen. Hur vi hade arbetade upp klädkrokar till varje barn på hallväggen under speglarna. Det tog några år. Och det var charmen.

Tänker på hur snön kändes utanför de stora fönstrena i "storarummet" som vi kallade det. Hur vi brukade leka på de två lekplatserna vi hade bara längre ner på gatan och utanför vårat storarumsfönster. Tänker på den stora stenen som vi brukade brottas på och leka herren på täppan och på karusellen och alla dess varv med snurriga barn som passagerare. Tänker på sjön. På hur gräset såg ut när solnedgången precis hade tagit form och lagt sig över den lilla byn och framför allt utanför vårat fönster, över sjön.

Jag tänker på hur trappan till gillestugan knarrade när en gick där. På de bruna trappstegen med svart kant och på mattan mamma köpt någonstans över de stora haven och satt upp i mitten av trappan där det var så hög vägg.

Tänker på mitt lilla rum där nere. På hur jag ibland var rädd när jag skulle gå upp på toa mitt i natten utan några lampor tända och en nästan fick känna sig fram i mörkret och smyga upp för knarr-trappan för att inte väcka någon. På hur det ibland satt människor i skinnsoffan utanför mitt rum i vardagsrummet där nere och tittade på Nalle Puh, mitt i natten för att de var sjuka och inte kunde sova.

Tänker på alla ommöbleringar. På hur mamma och pappa var uppe hela natten en eller två gånger och gjorde om hela gillestugan till ett stort lekrum. Massa leksaker överallt. Bilmattor, hyllor proppade med gosedjur, bilar, lego. Dockor, dockhus, dockspisar. Och hur vi efter det kom på leken Häxa. Haha. Och hur vi sen satte upp det stora pingisbordet, byråarna och cdspelaren ovanpå. Den gamla, rangliga. Och på alla mammas tusen heliga affischer i hela huset.

Jag tänker på hur det var att gå upp tidigt på morgonen och dricka varm choklad som mamma tidigt gått upp och gjort innan det var dags att gå till skolan. Jag minns precis hur det kändes att sitta i köket på trästolarna samtidigt som mamma stod och gjorde pizza på bardisken bredvid. Och alla miljoner syskon som satt med mig eller sprang ut och in genom kök, altan, ytterdörr.
Kommer ihåg när vi hade den lilla och ganska gamla tvn i köket. Altanen med gungan och trästegen. Kastanjeträdet som även var världens bästa klätterträd (en kunde klättra ända upp till toppen och skrika "kolla på mig mamma och pappa!"). Även björken som vi band ett rep runt och hade hängmattan hängandes och gungandes.

Jag minns hur det var att gå upp till storarummet och lägga sig i soffan för att få lite privacy. Lite lugn och ro så gott det gick. Hur det rummet förde med sig lugn. Hur huset gav mig trygghet. Att ha sin del av kakan och sitt utrymme, samtidigt som alla en älskade var alldeles bredvid och alltid fanns till hands.
Fa vad jag kan sakna det ibland. Just den tryggheten.

Home is where the heart is.

tisdag 5 januari 2010

He ate my heart and then he ate my brain

Idag pratade jag och min bästa vän Ida om barndom, ansvar och hål i själ och hjärta. Om förutsättningar. Om att alla inte har förutsättningarna för att få ett rättvist och humant liv. Det påminde mig om mitt förra inlägg - Bakom lås och bom.

Precis så kändes det när jag pratade med Ida idag. Vi är två stycken som minsann har styrt upp våra liv helt själva. Utan hjälp någonstans ifrån, och nog har vi fått ta våra smällar, och nog har vi blivit hårdytade. Men Ida och jag är två människor som alltid haft detta hårda skal. Som alltid varit samhällskritiska, som aldrig varit nöjda med plats nummer två. Som aldrig varit nöjda med tanken på de rika och de fattiga. Det är klyschigt men sant - världen är uppbyggd på pengar och har en pengarna har en förutsättningarna. Det är vi inte nöjda med.

Varken Ida eller jag har någonsin haft de pengarna och aldrig fått de förutsättningarna. Ida som levt hela hennes vuxna liv och nästan hela hennes tonårsliv utan föräldrar, bokstavligt talat. Jag som har mina fantastiska föräldrar men även 7 andra syskon de behöver fokusera på. Jag har inte fått det jag har behövt. Inte fullt ut. Ida har absolut inte fått det. Sen Nina försvann har min finaste bästa vän aldrig fått höra en vuxen säga till henne att hen/hon/han/den/det älskar henne. Och fa vad det är viktigt. Folk förstår nog inte hur viktiga de tre små, stora orden är. Tänk er själva att leva som tonåring med tusen miljoner tankar, känslor, hormoner som bara irrar runt i kroppen utan någonstans att landa. Utan någon trygghet. Utan någon paus. Utan något lugn. Utan ro. Utan någon grund. Utan någonstans att få vara, att verkligen få tänka och känna. Att inte ha någonstans att leta upp vem en är. Att aldrig få höra med lugn och erfaren stämma att det är såhär det går till. Du håller bara på att bli vuxen och hitta vem du är. Vem du vill vara. Och att du är bäst. För det är du Idaälskling. Bäst.

Vi pratade om det stora ansvaret att skaffa barn. Om hur en del föräldrar inte förstår och tar det ansvaret och istället lägger det på de oskyldiga barn som kommit till världen på grund av deras val. Vi pratade om ett ansvarskontrakt. Att en som blivande föräldrar banne mig ska få skriva ett sånt kontrakt när en väntar barn. Det är inte mer än rättvist. Fa vad orättvist det är att deras döttrar, söner ska få ta det ansvaret. Vissa kanske inte ens ville komma till denna as-ätande värld. Hur vissa inte ens vill leva här. Men hur vi bara får suck it up och anpassa hela vårt liv efter att föräldrar som inte kunde eller ville ta det stora ansvaret att hålla deras dotter i handen på resan genom livet.

Fa vilken tur det är att vi har varandra Ida. Vi är starkare än alla föräldrar i världen tillsammans. Och vår Beat up Betty-familj likaså. Vi har lärt oss att ta ansvar och det är det vi kommer att ta.
Vi har lärt våran orättvisa läxa den hårda vägen.
Och det är vi som har våra stora hjärtan och hjärnor kvar.

söndag 3 januari 2010

Ett liv bakom lås och bom

Fa vad livet kan vara svårt. Att bara räcka till. Att bara existera. Att bara existera innebär en massa krav.
Praktiskt - boende, pengar, arbete, plugg, inredning.
Psykiskt/mentalt/själsmässigt - Intelligens, erfarenhet, styrka, självförtroende, att vara rätt.
Vad som måste finnas med i båda kategorierna är möjlighet. Att ha möjligheten. Möjligheten att skaffa lägenhet (ekonomiskt, bostadsbristen, köerna), att skaffa pengar (arbetslösheten, brist på jobb som passar alla, inget csn för de som inte vill plugga), skaffa inredning (återigen - pengarna?).

Möjligheten att ha en styrka i sig som mejar ner alla hinder som inte går att undgå. Att skaffa självförtroende i en värld som aldrig accepterar och alltid pushar över gränserna fastän en ska vara inrutad i "normalrutan". Att vara rätt i en värld som inte ens accepterar "det normala".

Vad händer med dom som inte har möjligheten då? Finns det möjlighet för alla? Svaret är ett simpelt nej.

Jag är samhällskritisk. I allt jag gör. I själ och hjärta. I kläder och utseende. I musik och vänner. I känslor och tankar.

Jag är inte nöjd. Det borde ingen vara. Allt är snedvridet och uppochner. Allt är förvirrat och blassé.

Rutan klockan 7 råttan.
Jag har en dålig dag idag.