måndag 28 december 2009

My name is.. Lady Gaga

Jag har länge tänkt och velat blogga om Lady Gaga. Denna underbara varelse och stora, fantastiska kvinna. Sexrevolution, gaygalejaktivism, jämställdhetskämpe och monster. Fy fa vad jag älskar henne!

Lady Gaga eller Lady Gay Gay som hon börjat kalla sig själv, är en kvinna jag inte får nog utav.
Detta är en människa som fängslar mig som få. Som jag drömmer om, längtar efter, ser upp till, inspireras av och raj raj raj. Vad kan jag egentligen säga? Hon är viktig, störst, bäst och sexigast.

Grejen med denna ljuvt fantastiska kvinna är att hon gör precis det hon vill och hon gör det inte halvbra, inte bra, men BÄST. Hon har talangen och känslan som få andra har. Hon fångar världen med texter som "Let's have som fun this beat is sick, I wanna take a ride on your discostick. He ate my heart and then he ate my brain. Stop callin', stop callin', I don't wanna talk anymore. I left my hand and my heart on the dancefloor." Hon är facinerande, spännande, egen, nyskapande, unik och återigen VIKTIG VIKTIG VIKTIG.

Hon är en brud som gör allt själv. Musik, text, arrangemang, koreografi, producerar, spelar, sexar TAR PLATS. Alla människor i världen borde inspireras av henne och känna hennes storhet och kärlek till förändring och annorlundaskap och individualitet.

"I'm gonna keep doing my thing, and I'm gonna keep doing it in my underwear."
All respekt och exploderande kärlek.

Kom igen folket! Låt oss starta en falang och gå bakom denna storhet!
Jag vet att jag skriver mycket om religion här och jag måste bara tillägga att blir jag någonsin manipulerad och hjärntvättad igen så är det av Lady Gaga.
She ate my heart.

söndag 22 november 2009

Med blod på händerna står de oskyldiga

Kära vänner. Jag har tappat tron på människor. Allt blod i allas ryggrad skrämmer mig så otroligt.

Återigen till religionen och homofobin som de religiösa, och i det här fallet mormonerna, tar ett steg längre. Till homoförintelsen. Det kan låta hårt och det är precis det det är. Jag har aldrig varit med om något värre. Människor i min absoluta närhet och i mitt blod har dragit i utrotningstrådarna ännu lite mer. Över gränsen. Igen.

Snart är det jul och min favorithögtid. Jag har i år, år, år, år varit med på släktmiddagar vi haft hemma hos någon av mina mormonsläktingar och deras familj dagen efter julafton. Jag har i alla år sett förbi deras fördomar, skumma och kränkande åsikter, deras religion och bara våran olikhet på grund av min kärlek till och för dom. Just för att jag trodde att vi älskade varandra. Just för att åtminstone jag gjorde det.
Men kära vänner, vad är kärlek när den inte accepteras?

I år firar jag jul med min kärlek Johanna i kärleksfamiljen Rönndahls hus hemma i Skåne. Mitt i all familjens förvirring kring mig, mitt liv och min kärlek så har dom ändå någonstans tagit sitt förnuft till fånga och prioriterat och valt mig och kärleken de har för mig före allt annat. Religionen till exempel. Detta har inte delar av min släkt gjort. De har bestämt, bakom min rygg, att jag med Johanna är väldigt välkomna till dem på den årliga jul-släktmiddagen den 25e december. MEN, inget här i livet är gratis, det vet vi alla. Och min nit-lott föll på kärleken. Vi är nämligen välkomna på villkoren att helt och hållet leva i förtryck, förnekelse och kränkning. Nämligen på villkoren att vi kommer som vänner och inte pussas, kramas, håller varandra i handen eller ens presenterar oss som ett par. Detta blir extra svårt då Johanna är min flickvän som jag bor tillsammans med. Alltså min sambo. Icke kombo. Vad som gör det problematiskt är att jag helt är emot lögner. Till exempel. För vad säger jag till min min mormor när hon frågar om Johanna och hur vi bor ihop?
Jag är utom mig av chock och besvikelse. Igen.
Faktumet att mina upp emot 50åriga morbröder inte har modet och den raka ryggen som jag har lyckats bygga upp mina ynka 22 år i livet, att ringa deras återigen 22åriga vuxna dotter och berätta om deras älskvärda förslag gör mig ursinnig. Det är få gånger i mitt liv som jag blivit smutskastad på det här viset och blivit behandlad som det as gamarna äter ifrån i djungelboken. Det är oresonabelt och mitt liv rasar samman och jag blir vuxen.

Att jag år 2009 förskjuts av min släkt som jag vilat, rymt till och funnit trygghet hos sedan barnsben är så otroligt främmande och fullkomligt ogreppbart för mig. Jag har absolut ingen förståelse till detta och kommer inte någon endaste gång i mitt liv att acceptera att bli behandlad som det svarta får de vill måla upp mig som.

Och de enda orden som dyker upp i mitt huvud är "behandla andra såsom du själv vill bli behandlad". Ord jag ständigt fått höra av just den sidan av släkten. Och de typiska mormonska orden "var öppensinnad/öppenhjärtad och ÄLSKA ALLA". Och de dyker upp i mitt huvud från era läppar.
Ni förstår inte vilken skada ni gör. Och ni gör den på eran Guds bekostnad. Jag tror inte att Hon är speciellt stolt över er i detta ögonblick. Det är en mycket älskvärd och schizofren Gud ni har åstadkommit i era huvuden.

Det finns så mycket att säga men jag vet inte vart jag varken ska börja eller sluta.
Med blod på händerna står de oskyldiga.
Och tro mig, ingen undgår blodet på era läppar.

onsdag 18 november 2009

Min bästa vän heter Ida.
Hon är tjejen som sitter med trasig bakgrund, vita-rosa skor, svart-rött hår och skinnjacka på tunnelbanan. Hon är också tjejen som följer med ut på krogen på din födelsedag och gör allt för att den ska vara världens bästa. Även fast du är svår, bråkig och förvirrad så sviker hon dig aldrig och följer dig in på småtimmarna, nästintill bär hem dig då du inte klarar dig själv. Klär av dig kläderna, bäddar och lägger dig i sängen för att själv få sova på 20 centimeter någon enstaka timme.

Hon är tjejen som alltid bryr sig om alla och hon är den som aldrig ger sig.
Den som ser större, längre.
Hon är den med mål och drömmar.
Den med kärlek och passion.
Den med rättvisa och handling.
Den med förståelsen, kunskapen, erfarenheten.
Den med önskan, viljan.
Den med tron, den med hopp, den med kärlek.

Men mest av allt är hon flickan som fann, erövrade och kidnappade mitt hjärta och min själ.
Hon är den som svetsade fast oss i varandra. Hon är den som gjorde mig större, störst.
Hon är min tvillingsjäl.

Hon är den jag delar allt med.
Hon är den jag är allt med.
Allt jag vill göra vill jag göra med dig.
Allt jag är vill jag vara med dig.
Allt jag går igenom vill jag gå igenom med dig.
Du finns bakom, framför och bredvid mig vad jag än gör.
Du är exemplet på hur jag vill leva mitt liv.
Du är inspirationen.
Du är den jag bär med mig i allt och det är hos dig jag ska vara.
Det är hos dig jag är.
Min kärlek är din.

Rosanna.

onsdag 21 oktober 2009

Att leva med lögner

It's a lie when you are telling the truth
It's the truth when you are telling a lie

onsdag 14 oktober 2009

Inte utan min dotter/religion

Jag har alltid känt mig så lyckligt lottad som har så fantastiska och fina föräldrar.
Jag har alltid varit stoltast, tryggast och lyckligast över att ha de bästa föräldrarna i världen. Men med tiden har saker förändrats. Inte min kärlek för dom. Inte hur jag älskar dom högt över molnen. Men jag har blivit vuxen och nästan gått om och blivit större än de människorna som satt mig till världen och som jag lutat mig mot hela mitt liv.
Jag har gått ifrån att gå i mina föräldrars fotsteg till att bryta mig loss och hoppa ur deras spår och gå åt ett helt annat håll och skapa egna fotspår på främmande marker. Jag har valt att leva mitt liv. Jag har valt att vara lycklig. Det är självklart den totala motsatsen till mina föräldrars liv.

Jag har från att jag fattade hur det kändes att tycka om någon och bli kär vetat att jag tycker om och blir kär i brudar. Lika länge har min mamma och pappa varit noga med att berätta för oss (mig och mina miljoner syskon) att alla är lika värda och att de hoppas och vill att vi alltid ska känna oss trygga i att berätta allt ifrån den minsta saken till den största för dom. Allt ifrån att syrran kallade mig dum till om vi varit med om något hemskt så som övergrepp, eller om vi är lagda åt "ett annat håll" och råkar vara homosexuella. De har alltid varit otroligt noga med att berätta hur mycket de älskar oss oavsett vad.

Trots min öppna, trygga och bra relation med mina föräldrar tog det 19 år för mig att komma ut. Men när jag väl tagit modet till mig och berättade för pappa vid 19 års ålder att jag gillar brudar, så gick allt som en dans. Han var finast i världen och blev tårögd och kastade sina björn-armar om mig och höll om mig tills jag kände mig helt lugn och trygg med hans kärleksord i öronen tillsammans med hans peppande, stolta stämma. Och jag kände hans lättnad och lycka över att jag berättat det som är viktigast i mitt liv.

Allt var frid och fröjd tills jag blev kär och galen, som Lotta Engberg skulle ha sagt, och ville dela med mig av kärleken jag funnit och visa hur lycklig hon gör mig. Men mest ville jag visa för kärleken det finaste jag har och de människorna som betyder mest i världen för mig; min familj och mina föräldrar. Mina föräldrar som har varit en sån fantastiskt stor del i vem jag blivit. De som har fostrat mig till att bli en människa som min flickvän blivit störtkär i.
De borde vara stoltast i världen.

Så är tyvärr inte fallet.
Efter 22 år har jag fått lära att mina nära inte alls är det dom sagt sig vara.
Efter 22 år visar det sig att de inte kan hantera de mest självklara situationer och vara på lika villkor, vilket dom predikat för mig om hela mitt liv.
Efter 22 år får jag som första barn som tar med en partner hem bli syndabocken och försökskaninen.
Efter 22 år visar sig de största, bästa, finaste och absolut mest öppna och fördomsfria föräldrarna att vara precis som alla andra okunniga föräldrar. Det trodde jag aldrig för min vildasate fantasi. Det har aldrig slagit mig att de skulle vara såhär skenheliga och rent utav schizofrena och dubbelsidiga och säga en sak men göra en annan. Inte en enda gång.

Det sägs att jag som lycklig och kär dotter gör reklam för gayhet och pråckar på människor och då i synnerhet mina syskon detta. Gayheten.

Jag undrar just hur jag gör det. Hur jag lyckas. För hur gör en? Hur får en andra att bli gay som inte är det? Jag har nämligen aldrig varit med om det.
Och jag tänker på mig själv. Efter en sinnessjukt religiös och framför allt HETERONORMATIV uppväxt, hur jag ändå lyckats vara så supergay (som jag faktiskt är) och hålla fast vid det trots den heteroreklam, som de så fint kallar det, som jag behövt stå ut med absolut hela mitt liv. Det går inte in i mitt huvud. Det är helt orimligt och omöjligt att förstå.

Vi lever på fullständigt olika villkor och fullständigt schizofrena argument.
Det känns så omöjligt och hopplöst när folk inte kan hålla sig till relevanta, respekterande, icke-diskriminerande och fungerande åsikter/argument. Och likaså med historia och sanning.
Jag är sanslöst chockad, besviken och förkrossad.

Jag har trotsat allt jag är rädd för, nära, kära, ovänner, samhället, system, världen. För att jag är RÄTT, BRA och LYCKLIG och lever det liv jag förtjänar.

De borde vara stoltast i världen.