Igår var en konstigt fin dag. Tårar överallt och i hela mitt ansikte för jag saknar honom så mycket, och såg honom framför mig under hela begravningen. Kommentera, skratta, klaga. Viska och smyg-skoja med mig längst bak i kapellet. Vi skrattade och rökte och hängde i vår egna alldeles sjuka värld. Den friheten vi hittade med varandra finns bara i mitt huvud nu.
Fick jag hälsa på dig skulle jag ta med mig pinnar och skratt och stolthet och glädje över att du till slut vann över helvetet. Och du vet att jag helt och hållet är på din sida tönt-F.
Så såg jag din fina, fina. Din tjej. Hennes sorg och hennes styrka. Hennes stora hjärta och varma, fantastiska själ. Hon är ett stort avtryck i mig. Någon helt speciell, precis som du.
Trodde att jag skulle kunna skriva, men fan vad jag saknar honom.
Det får bli sen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar