tisdag 5 januari 2010

He ate my heart and then he ate my brain

Idag pratade jag och min bästa vän Ida om barndom, ansvar och hål i själ och hjärta. Om förutsättningar. Om att alla inte har förutsättningarna för att få ett rättvist och humant liv. Det påminde mig om mitt förra inlägg - Bakom lås och bom.

Precis så kändes det när jag pratade med Ida idag. Vi är två stycken som minsann har styrt upp våra liv helt själva. Utan hjälp någonstans ifrån, och nog har vi fått ta våra smällar, och nog har vi blivit hårdytade. Men Ida och jag är två människor som alltid haft detta hårda skal. Som alltid varit samhällskritiska, som aldrig varit nöjda med plats nummer två. Som aldrig varit nöjda med tanken på de rika och de fattiga. Det är klyschigt men sant - världen är uppbyggd på pengar och har en pengarna har en förutsättningarna. Det är vi inte nöjda med.

Varken Ida eller jag har någonsin haft de pengarna och aldrig fått de förutsättningarna. Ida som levt hela hennes vuxna liv och nästan hela hennes tonårsliv utan föräldrar, bokstavligt talat. Jag som har mina fantastiska föräldrar men även 7 andra syskon de behöver fokusera på. Jag har inte fått det jag har behövt. Inte fullt ut. Ida har absolut inte fått det. Sen Nina försvann har min finaste bästa vän aldrig fått höra en vuxen säga till henne att hen/hon/han/den/det älskar henne. Och fa vad det är viktigt. Folk förstår nog inte hur viktiga de tre små, stora orden är. Tänk er själva att leva som tonåring med tusen miljoner tankar, känslor, hormoner som bara irrar runt i kroppen utan någonstans att landa. Utan någon trygghet. Utan någon paus. Utan något lugn. Utan ro. Utan någon grund. Utan någonstans att få vara, att verkligen få tänka och känna. Att inte ha någonstans att leta upp vem en är. Att aldrig få höra med lugn och erfaren stämma att det är såhär det går till. Du håller bara på att bli vuxen och hitta vem du är. Vem du vill vara. Och att du är bäst. För det är du Idaälskling. Bäst.

Vi pratade om det stora ansvaret att skaffa barn. Om hur en del föräldrar inte förstår och tar det ansvaret och istället lägger det på de oskyldiga barn som kommit till världen på grund av deras val. Vi pratade om ett ansvarskontrakt. Att en som blivande föräldrar banne mig ska få skriva ett sånt kontrakt när en väntar barn. Det är inte mer än rättvist. Fa vad orättvist det är att deras döttrar, söner ska få ta det ansvaret. Vissa kanske inte ens ville komma till denna as-ätande värld. Hur vissa inte ens vill leva här. Men hur vi bara får suck it up och anpassa hela vårt liv efter att föräldrar som inte kunde eller ville ta det stora ansvaret att hålla deras dotter i handen på resan genom livet.

Fa vilken tur det är att vi har varandra Ida. Vi är starkare än alla föräldrar i världen tillsammans. Och vår Beat up Betty-familj likaså. Vi har lärt oss att ta ansvar och det är det vi kommer att ta.
Vi har lärt våran orättvisa läxa den hårda vägen.
Och det är vi som har våra stora hjärtan och hjärnor kvar.

1 kommentar:

  1. Helt mållös. Vackra, Fina underbara tjej. Du slår huvudet på spiken, gång efter gång och jag blir mållös. För du har så rätt. Och tacka fan att vi har varandra och haft det i så många år. Det kommer bli i tusen år till och jag lovar dig, du och jag gör skillnad. Vi gör fan det.
    Älskar dig baby

    SvaraRadera