tisdag 12 januari 2010

Makt, prakt, förakt

Jag och Johanna har pratat om det här med giftermål och äktenskap. Och nej gott kärt folk, vi äro ikke gravida, har ikke köpt villa och volvo, har ikke förlovat oss och skall ikke ingå äktenskap. Inte än. Får se om vi någonsin gör det ens. Vi har inte riktigt bestämt oss.

Först och främst så förstår jag inte folk som vill gifta sig i kyrkan. Men sen är ju jag ganska så super religionsskadad i huvudet. Och sen som nummer två förstår jag inte varför en egentligen vill gifta sig överhuvudtaget. Jag kallar det inte heller för giftermål. Jag skulle hellre kalla det för maktmål.

För mig är giftermål och äktenskap nog snarare en maktutövning och äganderättsillusion och något väldigt farligt istället för att vara något kärleksfullt som det kanske varit tänkt från början och som vi gärna vill tro (precis som religion för övrigt).

Om en googlar äktenskap och äktenskapets historia så får en till exempel upp det här:
"Under medeltiden var äktenskapet ett världsligt förbund. Det förutsatte samförstånd mellan parterna. Löften gavs inför vittnen och bekräftades med samlag. Kyrkan var först inte inblandad, men fick en roll senare under medeltiden."

Några andra exempel låter:
"Under 1800-talet förändrades äktenskapet. I 1811 års kyrkohandbok förändrades vigselformuläret så att kvinnan inte längre skulle vara "undergiven" sin man utan istället "tillgiven". I samband med detta så skapades bilden av kvinnan som det svaga könet där hennes plats var i hemmet medans mannen skulle slita ihop familjens brödföda. Deras olika egenskaper skulle komplettera varandra och mannen blev familjeförsörjare. Kvinnan var ekonomiskt beroende av mannen och omyndig. Detta medförde nya problem och hos kvinnor i högre samhällsklasser upptäcktes nervösa symptom på grund av undersysselsättning som betecknades som "hysteri", enligt diagnos hos läkare. Författarinnan Karin Johannisson kallar i sin bok "Den mörka kontinenten" perioden mellan 1870 och första världskriget för "Hysterins guldålder". Redan nu börjar manliga författare som Henrik Ibsen och August Strindberg kritisera det borgerliga äktenskapet som bland annat blir kallat för "bekväma kvinnors försörjningsanstalt".

Och lite historiafakta:

År 1862 Mannens lagstadgade rätt att "aga" sin hustru avskaffades.

År 1872 Myndig kvinna fick rätt att bestämma vem hon vill gifta sig med.

År 1919 blev en gift kvinna förklarad myndig och fick rösträtt.

År 1921 Gift kvinna fick rätt att ta jobb utan makens medgivande.

År 1939 blev det förbjudet att avskeda en kvinna på grund av giftermål.

För mig är det här fallet solklart och jag vill fa inte längre gifta mig. Det är ett maktutövande utöver det vanliga och kvinnor blir slavinnor och inte längre värda. Och jag går i tusen bitar av ilska när jag tänker på att en MÅSTE gifta sig för att ha rättighet att till exempel ärva ens käresta om hen försvinner. Och då kan ni ju även tänka på att det trots den lagen inte är en självklarthet att gays får det även om de är gifta. Även ifall de levt hela deras vuxna liv tillsammans tills de blivit alldeles rynkiga. Jag blir förbannad över att äktenskapets historia är ännu ett kvinnoförtryck som religionen praktiskt taget har tagit patent på. Och då inte på ett humant sätt och på ALLAS villkor, utan bara på de kristnas sätt och villkor.

Jag tänker fa inte bli en av dom som ingår i en förtryckarhitorik. No way. Jag och min kära Panni ska minsann ingå ett alldeles eget kärleksskap med alla vi älskar och som är lika lyckliga som vi över kärleken och högaktar den och inte smutskastar och trampar på den. Vi ska fa ha världens fetaste kärleksfest om och i så fall när vi bestämmer oss för att ta vår relation ett steg längre i framtiden. En fest vid stranden i San Fransisco i solnedgång tillsammans med alla kärleksmänniskor är vad jag tänker. Kyssas, älska varandra som aldrig förr och banne mig göra som det sägs i uttrycket att leva lyckliga i alla våra dagar. Precis som i disneyfilmerna. Fast med en gaytvist då.

Tack för mig.

1 kommentar:

  1. babe, du har helt rätt. Äktenskap är en förhärskande och äcklig institution. Dock är partnerskap faktiskt mer fräscht och innebär egentligen bara en likadan version av borgerlig vigsel... Det som det innbär är ju just den juridiska tryggheten. Att du faktiskt ärver Panni och hon ärver dig och era gemensamma tillgångar tillhör den som överlever.
    Äktenskapet må vara förlegat och äcklig och innebär på många sätt kvinnoförtryck men har man kids etc så förstår jag tryggheten med ett partnerskap. Det kan jag faktiskt säga även om jag har svårt att föreställa mig att jag själv någonsin skulle ingå ett sådant eftersom jag inte vill ha egna barn.
    Love/Vagida

    SvaraRadera