Home is where the heart is

Länge inatt låg jag i sängen och tänkte på mitt barndomshem, min barndom och mitt barndomshus. Jag har en kär och fantastisk bror som tänker mycket på det här och inatt förstod jag verkligen varför han gräver ner sig i det.

Tänkte tillbaka på hur det kändes att komma hem efter skolan, öppna den stora mörkbruna trädörren med det gammeldagsa låset och slänga väskan i den brun-vita hallen. Hur vi hade arbetade upp klädkrokar till varje barn på hallväggen under speglarna. Det tog några år. Och det var charmen.

Tänker på hur snön kändes utanför de stora fönstrena i "storarummet" som vi kallade det. Hur vi brukade leka på de två lekplatserna vi hade bara längre ner på gatan och utanför vårat storarumsfönster. Tänker på den stora stenen som vi brukade brottas på och leka herren på täppan och på karusellen och alla dess varv med snurriga barn som passagerare. Tänker på sjön. På hur gräset såg ut när solnedgången precis hade tagit form och lagt sig över den lilla byn och framför allt utanför vårat fönster, över sjön.

Jag tänker på hur trappan till gillestugan knarrade när en gick där. På de bruna trappstegen med svart kant och på mattan mamma köpt någonstans över de stora haven och satt upp i mitten av trappan där det var så hög vägg.

Tänker på mitt lilla rum där nere. På hur jag ibland var rädd när jag skulle gå upp på toa mitt i natten utan några lampor tända och en nästan fick känna sig fram i mörkret och smyga upp för knarr-trappan för att inte väcka någon. På hur det ibland satt människor i skinnsoffan utanför mitt rum i vardagsrummet där nere och tittade på Nalle Puh, mitt i natten för att de var sjuka och inte kunde sova.

Tänker på alla ommöbleringar. På hur mamma och pappa var uppe hela natten en eller två gånger och gjorde om hela gillestugan till ett stort lekrum. Massa leksaker överallt. Bilmattor, hyllor proppade med gosedjur, bilar, lego. Dockor, dockhus, dockspisar. Och hur vi efter det kom på leken Häxa. Haha. Och hur vi sen satte upp det stora pingisbordet, byråarna och cdspelaren ovanpå. Den gamla, rangliga. Och på alla mammas tusen heliga affischer i hela huset.

Jag tänker på hur det var att gå upp tidigt på morgonen och dricka varm choklad som mamma tidigt gått upp och gjort innan det var dags att gå till skolan. Jag minns precis hur det kändes att sitta i köket på trästolarna samtidigt som mamma stod och gjorde pizza på bardisken bredvid. Och alla miljoner syskon som satt med mig eller sprang ut och in genom kök, altan, ytterdörr.
Kommer ihåg när vi hade den lilla och ganska gamla tvn i köket. Altanen med gungan och trästegen. Kastanjeträdet som även var världens bästa klätterträd (en kunde klättra ända upp till toppen och skrika "kolla på mig mamma och pappa!"). Även björken som vi band ett rep runt och hade hängmattan hängandes och gungandes.

Jag minns hur det var att gå upp till storarummet och lägga sig i soffan för att få lite privacy. Lite lugn och ro så gott det gick. Hur det rummet förde med sig lugn. Hur huset gav mig trygghet. Att ha sin del av kakan och sitt utrymme, samtidigt som alla en älskade var alldeles bredvid och alltid fanns till hands.
Fa vad jag kan sakna det ibland. Just den tryggheten.

Home is where the heart is.